Bara det lilla...

Vi var på plats vid kvart i åtta. Då sprang det redan män i korridoren med sin lilla flaska de skulle fylla. Den där våndan jag hade känt under ganska många dagar, och värst under söndagen, blev plötsligt osynlig. Herregud, tänk er själva. Det är fem män, inkluderat min make, som står med varsitt rör i kö utanför toaletten. Inte lite press på den om är där inne...

Vi skrev in oss och satte oss i väntrummet. Där inne satt det ett antal kvinnor. Alla verkade nervösa och såg ner på sina händer eller bläddrade i tidningar. De såg ju inget så klart. Men alla var vi medvetna om att vi var där av samma anledning. Vi hoppades på att det skulle finnas möjlighet att få bli med barn. Även om detta var så nära kliniskt genomförande man kan komma.

En efter en anlände männen. Den ena såg mer nöjd ut än den andra. Deras uppdrag var redan klart. Bara på några minuter, så hade de gjort sitt. Jaha, då var det kvinnans uppgift kvar. Den långa och plågsamma. Vi fick en säng i olika rum. Vi var så många, så vi fick dela. Avskildhet med hjälp av ett skynke. Viska. För att inte höras, inte störa, inte finnas till, så viskade vi. Log. Viskade. Andades tungt. Både på vår sida, och på den andra, vad det suckar och djupa andetag.

Sjuksköterska kom och gick genom proceduren. Ett steg i taget. Klockan var strax efter åtta och vi skulle få komma in som sista par. "Eftersom det har varit lite svårt med dig, så sparar de dig till sist." Ja, ok. Jag ler. Inga problem. Jag ska ta tablett kvar över tio och komma in kvar över elva. Tre timmar. Vi ska sitta där i tre timmar. Vänta. I tre timmar. Det är ju outhärdligt. Helt vedervärdigt. Men vad kan vi göra?

Maken satt och läste om gruppedagogik. Jag läste min foto-tidning. Såg på varandra ibland. Sjuksköterskan kom in och satte en infart. Efter många försök blev den i handen. Sedan blev det vidare väntan. Jag tog en citodon och en alvedon en timme innan ingreppet. Citodon skulle göra mig lite lugn till sinnet. Jag vet inte om det gjorde det direkt men...

Paret bredvid oss åkte iväg som paret innan oss och då visste vi att det närmade sig. Oron ligger på huden. Inget hjälper. Jag ser hur allvaret i situationen syns i min makes ansikte. Han var under långa perioder väldigt tyst och jag insåg att jag inte sett honom så sammanbiten tidigare. Citodonet gjorde mig till slut illamående och yr, så när det var dags att dra in mig till salen, så var jag rätt yr. Besöket på toa innan ingreppet var aningen vimsigt och sedan var det dags. Ingrepp.

Kvinnan bredvid oss kom tillbaka precis innan vi blev skjutsade ut ur rummet. Hon grät. Det hade gjort så ont, så hon grät. Det var ju uppiggande. Men vi förstod att det var hennes första ingrepp. Hon hade inte gjort några inseminationer. Då är nog detta ingrepp en fruktansvärd chock. Fy tusan.

Under ingreppet var jag helt fokuserad på smärtan. Den var helt enorm bitvis. Vissa av mina äggblåsor låg så illa till, att de var tvungna att pressa ner knytnävar i magen, samtidigt som de arbetade i livmodern. Det var helt sjukt. Så ont. Trots att de gav mig morfin i små doser. Men mitt i allt detta kom det. Ordet.

Ägg.

Jag hörde det inte först i denna smärta. Men det upprepades för oss. Ägg. Maken tryckte mina fingrar. Jag försökte att klara att tänka på vad det betydde, samtidigt som jag kämpade med smärtan. Det var en blåsa kvar att tömma. När ingreppet var klart och blödningen slutat, så blev vi indragna i vårt rum igen. Väntan. Hur många ägg och var de bra?

Vi åt våra medtagna smörgåsar och väntade. Väntade och väntade. Klockan var redan ett. Paret bredvid fick tysta instruktioner och av det vi hörde så hade de fått ägg att fortsätta befruktning med. Kvinna grät. Kunde inte komma över smärtan. Jag undrade så klart om hennes smärta var så mycket värre en min. Kan man jämföra smärtor? Jag tror inte det.

Så var sjuksköterskan hos oss. Stod vid vår säng. Hade sina papper i handen. Såg på oss. Jag drog in luft, med de gick inte ner i lungorna. På pappret stod det tre ägg. Tre stycken. Ägg. Tre. Vi hade fått ut tre ägg och de var alla fina. Redo att befruktas. Tre stycken. Jag tror att vi hamnade i en chock. Min inställning och känsla har varit att det inte skulle gå. Det skulle inte finnas några. Men så plötsligt har vi inte ett, inte två. Vi har tre. Tre ägg.

Just i denna stund så ligger de på Fertilitet tillsammans med makens sperma och simmar omkring i en vätska. Äggen måste ha klarat transporten från min kropp till rör och sedan denna vätska. Klara den tolv timmar så klarar den tolv vill. I morgon bitti ska de kolla över äggen och se om de har klarat natten. Om de inte har de så ringer de.

Vi vill inte ha något samtal. I morgon förmiddag vill vi inte ha ett samtal. Vi vill att mobilen ska vara tyst, så att vi på onsdag kan få komma tillbaka och föra dem på plats igen. I mig. Bara en. En fin och frisk. De andra två vill vi frysa ner. En frisk. På onsdag. Bara det. Inget mer ber vi om. Bara det lilla, men i vårt liv så stora, ägget vill vi få tillbaka. Befruktat.