Sista dagen

Nu har jag tagit den sista sprutan. Den som ska få äggen att släppa från äggblåsans kanter. Om det nu finns några ägg. Det ser inte så ut tyvärr. Jag har varit på två ultraljud och se har hittat tre äggblåsor. Tre. Fler var på väg, men allt för små för att de skulle utvecklas klar. Enbart tre. Tre. Det är ingenting. Verkligen. Ingenting. Man får inte ägg i varje, så vi har kanske en chans att det finns ett ägg i en av blåsorna. Sedan ska den vara i ett gott skick...

Nej, jag tror inte att någon av oss tror att ingreppet på måndag kommer att bli något vi går lyckliga från. Jag kommer att ha ont både i kropp och själ. Jag har försökt att förbereda mig för nederlaget, men jag vet faktiskt inte hur man gör. Hur förbereder man sig för att läkare ska komma in och säga att det inte fanns något ägg att befrukta och "vi anser inte att det är någon idé att fortsätta". Det går ju inte.

Samtidigt måste jag. Jag måste vara beredd och ta hand om det som kommer i eftervattnet. Jag måste vara beredd på min reaktion. Veta hur jag ska handskas med den. Annars känns det som om det kan dra mig ner i det djupaste av avgrunder och trycka ner mig i berggrunden. Där nere har jag inte varit, så jag vet inte hur man tar sig därifrån. Om man gör det. Man kanske bara låter tiden gå och så sakta hittar man ett liv att leva där nere.

Allt sker på måndag. Det är en dag kvar i livet. Det liv jag vet om. Det jag levt nu rätt länge. En dag kvar. Sedan går livet över i något annat. Ett ickeliv i värsta fall. Kan man sedan leva vidare i ett icke existerande liv? Ja, det klart man kan. Men det blir ju inte ett helt liv. Det blir ett skadat. Misslyckat. Enfaldigt. Mitt enfaldiga liv.

Det kommer börja på måndag, så vi har en söndag att leva först. En söndag där maken ska jobb på förmiddagen och vi ska repa fars på eftermiddagen. Fars. Så patetiskt. Skratta över verklighetsfrånvända karaktärer, som inte klarar av livet. Jag har alltid velat skriva en fars och sätta upp den. Det var en av tre saker. Få publiken att skratta. Ordenligt. Men nu vet jag inte. Vad spelar det för roll, egentligen? Blunda för sorgen en stund. Visst. Men den står ju lutad mot väggen och väntar på att klättra upp igen.

Nej, jag vet inte. En söndag. Ska försöka att ta vara på den. Men jag vet ju att det inte går. Måndag kommer redan att ha smittat av sig över dagen. Sedan får vi se. Vad som finns kvar att göra. Om det finns något. Men hur som helst. Livet är ett annat efter måndag. Önskar bara att jag visste på vilket sätt, så jag kan göra mig beredd att ta emot den.