Hemma igen. Rädd. Var några sköna och givande dagar i London. Vandra omkring. Prata. Vandra vidare. Prata. Prata i vandring. Våga vara, enbart. Var dessutom väder som påminde om första känslan av vår. Så hur är livet när våren väl kommer här hemma? Rädd. Jag känner en rädsla idag. Den är så väldigt påtaglig. Sitter på huden. Tårar letar sig zick zack genom en labyrint.
Det känns som en helt avgörande vecka. Det är nu det ultimata testet kommer. Sprutorna är snart tagna och vi kommer att få livet svart eller vitt. Får vi en chans, eller är det helt utan möjlighet. Har vi kämpat sedan i februari helt i onödan. Det har snart gått ett år. Ett helt år. Kurator säger att ett år inte är någon tid alls i detta sammanhang. Kanske man skulle fått veta innan man drog igång...
Jag har gått och funderat på framtiden idag. Med hjärtat i halsgropen. Försöker komma på hur det ska gå om vi på fredag sitter med ett facit i handen, som inte är meningen. Det vi inte vill ha. Hur gör vi då? Hur ska vi ta oss vidare? Samtidigt går det så klart inte att tänka så långt. Det är så många steg fram till dess. Men om... Vad gör jag? Hur ska jag klara av det? Hur letar man fram kraften? Hur orkar man möta alla lyckade människor?
Jag vet inte. Förstår inte. Ser bara en lång tunnel med dolda sorger. En efter en kommer de att droppa ner framför mig. En efter en kommer de att styra upp det kommande livet. Hur mycket kommer detta att påverka relationer med andra? Det finns ett helt liv, som kommer att bli påverkat. Inte bara vår sorg. Det kommer att bli mångas, oavsett om sorgen består av vår sorg eller sorg över en avslutad relation. Vi får se hur livet artar sig. Eller urartar sig. Vilket det nu blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar