Jag fick magsjuka. Bara pang. Tre dagar har jag enbart kämpat för att få kroppen i balans igen. Jag tror att det var någon som smittade mig, men det hjälpte väl inte att jag kände mig helt utmattad när det väl drog in över mig. På ett sätt var det välkomnande. Jag behövde inte tänka på så mycket annat än att balansera illamående min min hand. Balanseringen är dock inte min starka sida.
Nu känner jag mig återhämtad från andra sidan och kan återigen gräma mig över vårt misslyckande. Tre fina ägg, men ingen befruktning. När jag läste kommentarna på mitt förra inlägg och insåg att det kanske var så att det inte räknades som ett misslyckande av tre, så skickade jag ett mail till kliniken. Det var så. Det räknas inte. Vi har fortfarande tre kvar. Så skönt. Det lugnar oss, trots allt.
Nu ska vi vänta på att min hormonpåverkade mens ska komma och gå. Sedan måste jag få en normal cykel igen och då drar jag igång med nya sprutor. Sedan väntar vi på äggblåsornas rätta storlek och ett nytt försök ligger oss i handen. Detta kommer att ta oss så där åtta veckor. Åtta. Åtta hela veckor. Det är ju en evighet. Men så är gången. Åtta veckor ungefär.
Under tiden? Om åtta veckor är det slutet av mars. Första känslan av vår har infunnit sig. Andra känslor. Jag kommer att förbereda växthuset och planera upp mina rabatter. Nya inköp och nya tankar. Då är det dags igen. Det känns som en evighet. En hel evighet till dess. Men vi får leva vidare så länge. Bara vara. Undvika jobbiga platser. Blunda för det vi inte orkar se. Smita bort från samtal vi inte orkar höra. Försöka få människor omkring oss att förstå vad det egentligen är som vi går genom.
Jag har berättat för två personer till nu. Kände mig tvingad till det. En av dem är en kollega och arbetet hade inte fungerat utan att tala om vad vi tar oss genom. Den andra kvinnan är en vän. Till slut ifrågasatte hon hela vår relation och jag såg ingen annan utväg än att tala om varför jag är som jag är. Jag ville inte. Jag var tvungen. Jag funderade länge och väl och fick ge mig. Så nu vet de. Jag vet inte hur det kommer att påverka det hela, men förr eller senare skulle jag ju hamna i detta. Människor skulle ha större insyn i mitt liv än vad jag vill. Samtidigt känns det rätt bra. Det gick att berätta. De fick en första inblick i hur det är att leva med detta. De svarade kloka saker.
Kanske jag ska våga ta några steg till. Vi får se...
Det är en prövning med all väntan på behandling. När man väl kommer till ivf har man ju redan väntat alldeles för länge. Jag fick en kort graviditet efter en misslyckad ivf där äggen var omogna och endast ett litet embryo som delade sig dåligt fanns för återinsättning. Fantastiskt att få uppleva plus på ett gravtest, men sedan kom missfallsbesked på ultraljud, väntan på missfallsblödning, väntan på att menscykeln ska återgå till normalt, väntan på att fullbokad klinik ska ha tid med oss och så kommer det ha passerat ett halvår mellan försök ett och försök två.
SvaraRaderaJag tycker att du är bra som tagit steg att berätta. Jag har också dragit mig för att behöva informera om det som är så intimt och så känsloladdat - det känns nästan som att göra våld på sig själv att berätta. Men jag upplever att i och med att jag informerat de som jag anser behöver veta så har jag också minskat den enorma avgrunden mellan mig och dem. Mitt problem existerar, även om de inte kan förstå så kan de med min hjälp förstå en liten del och jag känner mig lite mindre osynlig.
Hoppas våren kommer snart!