How does it feel to day.
I´m spinning round and round.
Are you hedding back again
into an empty space?
I
Det känns som om jag har ramlat tillbaka igen. Det var gas ett tag. Jag tänkte inte så mycket. Gjorde det jag var tvungen till. Satsade på det. Kände att leendet låg där i mungipan. Var rätt nöjd. Det flög fram. Fungerade.
Så vaknade jag i går morse och allt var som bortblåst. Över natten. Gråten låg i halsen. Kroppen orkade inte röra på sig. Låg och lyssnade på makens andetag. Nu var det slut på ron. Det var bara att orka med livet igen. Jag ville bara inte kliva upp och möta dagen.
Jag hade sovmorgon som tur var och gick till slut upp och satte mig på trampcykeln. Bara för att röra på mig. Få ur sorgen ur systemet. Jag trampade på i en halvtimme och började svettas samtidigt som tårarna kom. Så var det igång igen. Sorgen. Jag lade mig svettig hos maken och grät. Han vaknade yrvaket upp. Stackarn.
Det slutade i dimma. Hela huvudet fångades upp i en dimma. Tankarna är insmorda i dimma. Hela dagen. Det är då konstigt att komma till en arbetsplats där allt är som vanligt. Man säger att allt är bra. Man skickar sms och säger att man är nere. Får till svar de vanliga orden. De hjälper till slut inte, för man kan dem redan.
Nu är det fredag igen. Sitter här själv och undrar. Varför envisas gråten i halsen att sitta där. Jag har gråtit hela kvällen, men det lättar inte. Den bara sitter där. Jag fick några sköna dagar med leendet i mungipan. Det får man vara glad över. Nu får jag gråta vidare i några timmar till. Sedan får det räcka och jag går in i helgen.
Man måste ju undra. Vad är det som är meningen med allt detta?
Känner så väl igen att det går bra några dagar och sedan är det ner i den djupa sorgen igen. Den enda trösten är väl att leendet brukar komma tillbaka igen, förr eller senare. Jag har stor nytta av min terapi när det gäller detta, sakta sakta blir jag en helare människa. Och gråten är en del i den läkningen. Hoppas att du också ska få känna så, att gråten inte bara är förgäves.
SvaraRaderaJag har många gånger ramlat hårt. Fallit med en enorm hastighet rakt ner mot botten av det mörkaste hav. Kippat efter andan. Försökt kravla mig uppåt. Så småningom tar man sig uppåt. Ibland ramlar man ner till botten igen innan man tagit sig hela vägen upp till ytan. Men tillslut. Tillslut ser man ljuset igen och det blir lite lättare att andas. Allt eftersom tiden går blir det längre och längre mellan fallen och tiden i det mörka blir kortare för varje gång. Och det är först då, när man inte faller lika ofta, som man kan se meningen med tårarna och allt det mörka.
SvaraRaderaJag hoppas att det snart vänder för dig. Och att du går lite starkare ur allt det tunga.