Så det var därför

Nu förstår jag. Det borde jag insett så klart. Men nu förstår jag. Mensvärken har kommit. Med den kom sorgen inrullande med väldig fart. Det var det jag känt av. Det är därför jag varit helt omöjlig under senaste dygnet. Allt är tillbaka igen.

Värken är omöjlig att stänga ute. Den är redan inne. Jag läste en mycket talande mening idag i romanen jag läser. "Själen har ingen hud." Det stämmer så väldigt väl. Det spelar ingen roll hur du skyddar dig och får en hud som är mer och mer motståndskraftig mot sorgerna utifrån. Den ligger i oss och där har själen inget skydd.

Nu är värken tillbaka i kroppen och den skaver mot själen. Jag andas och försöker att stå emot alla känslor den drar igång, men samtidigt vet jag att det inte går. Nu ligger de här igen. Då är det bara att ta allt från början igen. Ta dem en och en. Reda ut dem. Ge dem den plats de behöver. Sedan försöka att gå vidare igen.

Men vart la jag krafterna nu igen?