Det har varit en rätt påfrestande vecka. Det är så lite som behövs för att få mig att falla ur ramarna. Alla dessa kvinnor med sjuka barn. Vi har en stad som är sjuk av magsjuka och feber. Alla drabbas, om och om igen. Vänner, elever, kollegor, bekanta, främmande... Det är påfrestande. Inte för att det drabbar mig. För att det är så dubbelbottnat.
Jag förstår att det blir jobbigt för familjer där barnen blir sjuka för andra eller tredje omgången. Det måste vara med uppgivenhet man återigen ser feberansiktet på morgonen. Det påverkar hela vardagen och jobbet envisas med att inte genomföras på egen hand. Det ligger bara där och väntar på att bli gjort. Även chansen att få umgås i familjen faller ifrån. Jag förstår det helt och fullt. Kan prata om det utan problem.
Samtidigt kan huvudet envisas med att påpeka att det här handlar om en tid. En liten fjuttig tid i det stora livet. Det är en övergående period och sedan är det "som vanligt" igen. Barnen blir friska från feber och magsjuka. Sjukdomstiden ingår. Ingår i livet som maken och jag sträcker oss efter. Jag skulle ta emot den med öppna armar. Bara jag fick möjligheten att få ha den i mitt liv. Tänk att få vara hemma med sitt barn som är sjuk. Helt otroligt vilken gåva.
Dubbelbottnat. Jag förstår vad alla familjer kämpar med. Förstår att det påverkar hela tillvaron negativt och förhindrar chansen att leva i lugn och ro. Jag ser hur tröttheten hänger i fingertopparna. Men jag tror inte att någon av alla dessa familjer skulle vilja byta med oss. Ingen skulle vilja byta kostym med maken och mig.
Kanske att den insikten kan göra att alla dessa föräldrar orkar med helgens sjukdom. Jag ska tänka på dem och hoppas att det ger dem extra kraft. Att de framåt lördag kväll får chansen att sitta ner med den de älskar och bara lugnt ta igen krafter med sovande barn. Jag ska då ta emot maken, som jobbat hela dagen, och göra vår kväll så skön och avslappnad jag kan. Försöka att inte känna att det hela tiden saknas något i vårt hem.
Jag hoppas att vi alla får en skön helg!
Du har så rätt! När jag hör mina bekanta beklaga sig över sömnbrist, trots och ständiga sjukdomar skulle jag vilja berätta allt för dem om hur gärna vi skulle byta plats med dem.
SvaraRaderaMen det är väl så här det är, man ser bara sina egna problem och kan inte uppskatta det man har just när det känns som jobbigast.
Trevlig helg till dig!