En dag med egen tid

Idag tog jag tåget till huvudstaden för att få en dag med en vän. En klok och reflekterande vän. Det tänkta tåget kom så klart inte, så det fick bli ett senare och det som sedan skulle ta mig hem vägrade starta. Men nu sitter jag i mitt hem igen. Lite senare än tänkt, men hemma. Lite stirrig och full i tankar.

Min goda vän har varit det länge nu och hon är på väg in i pension. Jag skulle säga att hon är den kokaste jag har omkring mig. Antagligen för att hon är den som känner mig bäst. Jag började att skriva långa och många dokument till henne för många år sedan och dessa svarar hon på och ger underlag för att fortsätta skriva. Det handlar inte om favoriträtter och klädmode. Det handlar om livet. Det jag levt och det jag lever.

Jo, jag vet. Det är en oerhörd tillgång att ha en människa som har ett sådant intresse för ens liv, så att hon vill läsa om det och hjälpa upp det. Förhoppningsvis hjälper det henne också i val genom hennes liv. Jag tror så. Hon säger så.

Nu var det länge sedan vi hade tid, eller tog oss tid, att ses. Det innebär att det är väldigt mycket att prata ikapp. Även om hon vet rätt mycket genom texter. Men det är en sak med texter och en annan att ses och prata om det. Det är kroppsspråket och tonen, du vet. Jag pratade. Massor. Verkligen massor. Det kändes som om jag var svältfödd på att få säga ord. Ord kopplade till ett helt liv. Pratade. Hela tiden. Fick frågor. Vinklingar. Pratade vidare.

Nu sitter jag här med de sagda orden i huvudet och försöker att sortera upp dem i grupper. Hitta gemensamma nämnare. Se vilka saker jag kan reda ut före något annat. Vilka som går snabbt, relativt snabbt och vilka som kommer att ta tid. Se dem ur olika perspektiv. Nya perspektiv. Helheter och delmål. Jag är tacksam.

Min goda vän läser inte min blogg. Hon säger att hon är för gammal. Säger att hon inte vill dela mina ord med andra. Jag köper den tanken. När jag skriver här vänder jag mig till massa människor, som framför allt har det som jag, med osynliga ansikten. Men människor som egentligen vet väldigt lite om mig. Min helhet. Ni kan min historia om barnlöshet. Men inte mer, med vissa undantag.

Därför fortsätter jag att skriva mina dokument med flera sidor och ord om mina demoner och skratt. Med en mottagare. Tacksam för att det finns någon som orkar läsa. Samtidigt skriver jag här. För flera läsare. Det är en skön balans, när den fungerar. Skön.