Jag har en ensam vecka. Maken är iväg på utbildning. Det brukar vara jobbigt att vara själv. Svårt att inte gräva ner sig och inte hålla sig ovan ytan. Det finns ingen anledning att orka när man är själv. Då kan man stänga in sig och tillåta sorgen att kliva ut på huden. Men inte denna gång. Det är skönt att sitta här utan sällskap. Varför?
Jag har funderat, men jag har inga bra svar. På söndag ska jag få min mens igen. Måndag blir första sprutan. Sedan startar det igen. Full fart. Ner i känslostormarna igen och ut på andra sidan med troligt misslyckande. Jag vet inte hur jag ska förbereda mig. Det känns som om det kommer att starta upp med enorm hastighet och jag kommer inte att vara beredd. Inte stå redo att stå emot känslostormen.
Ska jag då börja kliva ner i skiten redan nu, eller vänta till måndag? Ska jag ställa in mig på smärta, förberedelser, planering, sorg, kamp, eller ska jag bara ta det när det kommer? Jag vet inte. Jag vill inte börja med det redan nu. Orkar inte öppna alla luckor igen och ta emot det som far fram. Men det kommer ju. Det vet jag. Snart står jag i allt igen. Räknar dagar. Förbereder nytt uttag av ägg. Möjliga ägg.
Nytt samtal om misslyckande?
Nej, jag kan inte redan stoppa det på mig. Det är för jobbigt. Det får vänta. Jag åker till maken på fredag och har en helg i Stockholm, som slutar med mens och första sprutan. Sedan på hemvägen får jag plocka med mig sorgen. Då är ju även han med hem igen. Då ska det nog gå.
Tänk om man visste utgången av detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar