Första sprutan om en tjugo minuter. Nedräkning. Då ska vi dra igång igen. Ett andra försök, men kan räknas som den första. Nu vet vi vad som gäller. Hur allt kommer att gå till. Vi laddar med sprutor i min mage för att om ungefär två veckor åka in till sjukhus för att med rejäl smärta suga ut möjliga ägg.
Det är ju absurt. Det är så overkligt så man tror på något sätt att det inte är något som händer mig. Det är bara en roll jag spelar. Jag ligger egentligen inte där och plågar mig genom ett ingrepp i mitt underliv. Det är någon annan. Sådan måste bara andra genomlida. Men nej, vi är de andra. Det är vårt liv som står på spel. Vi genomlider. Igen.
Det är ingen förväntan denna gång. Ingen sådan där förhoppning. Det är krasst. Vi ska lida i två veckor i väntan. Lida i ett ingrepp under en dag. Lida oss genom väntan om det misslyckas. Lida oss genom ett möjligt tillbakaförande och sedan lida oss genom en ännu längre väntan. Jag är krass. Det finns för många hinder för att vi ska känna något. Vi känner inte ens missmod. Vi bara genomför det som ska göras nu.
Så, fram med sprutorna. Första smärtan, även om den är liten fysiskt. Men skrapandet mot själen är desto större. För varje spruta.
Förstår att det är svårt att se fram emot det. Är någonstans lättad att jag slapp det här med IVF, att även det var omöjligt för oss. När ni nu ska igenom det, så hoppas jag innerligt att det ska gå bra denna gång, att detta ska bli den sista gången som ni behöver utsätta er. Kram.
SvaraRadera