Då har jag tagit spruta nummer två. Snabbt upp med de riktigt små flaskorna, sprutor, upp med vätska i spruta, upp med tröja, klämma till, sätta i spruta och långsamt trycka in vätskan. Dra ut sprutan och samla ihop alla rester. Klia på det som svider och lägga tillbaka sakerna i väskan. Klar.
Jag har inga biverkningar. Känner inte av det över huvud taget. Förra gången kändes ägglossningen mer än vanligt, men inget annat. Sprutor fungerar mycket bra. Trots allt. Jag skulle inte vilja hålla på med nässpraj i flera veckor innan, med biverkning. Nej, detta fungerar bra. Snabbt gjort, även om det är lite obehagligt.
Jag inser hur många fobier jag egentligen blir av med genom att vi går genom detta. Jag klarade inte av sprutor, nu tar jag dem på mig själv. Jag kan utan något egentligt obehag lägga mig i en gynekologstol. Det obehag som finns handlar inte om hur kränkande det egentligen är att ligga så där. Det handlar om smärtan jag vet kommer. Jag sitter och pratar med en kurator om mitt inre, vilket inte var tänktbart för något halvår sedan. Jag utvecklas.
Vetskap om att smärta kommer är en underlig insikt. Men det är bara att bita hårt i tungan och ta emot det. Det går ju över. Den fysiska. Den som sitter i själen får man leva med. Förhoppningsvis är det bara ärren kvar att bära på till slut. Vi får se. Nu är spruta två klar. Dags att samla mig för nästa, men det är först i morgon kväll. Ett helt liv kvar till dess.
Vad gör ni under tiden?
Ja, det är underligt. Den fysiska smärtan blir allt mindre skrämmande, för den går ju över. Den psykiska är mycket svårare att hantera.
SvaraRaderaIdag är det exakt ett år sedan jag fick veta att jag inte hade några funktionsdugliga ägg. Jag borde egentligen unna mig något riktigt extra idag - minns den skarpa själsliga smärtan jag upplevde för ett år sedan.