Till er som undrar

Det kom inga ord, så jag blev tyst igår. Jag satt framför datorn och väntade på orden. Det kom inga, så jag lade ner försöket. Det var inte bråttom. Orden skulle komma. Men nu ser jag att många undrar. Både på kommentarer, men framför allt genom mail. Tack, jag skäms att jag inte har talat om hur det har gått. Kunde bara sagt det och sedan stannat vid det. Det är ju inte ordvalet som är viktigt utan utgången.

Vi låg hela morgonen igår och väntade på att mobilen skulle ringa. Det går inte att beskriva hur det är att vänta på att en mobil ska ringa med dåliga nyheter. Fåglarnas plötsliga kvitter utanför fönstret gör att man rycker till. Det är helt absurt. Det är dessutom långt ifrån patientperspektiv i att göra på detta sätt.

"Om det inte har gått bra så ringer vi under lördag någon gång, eller så ringer vi på måndag morgon."

Är det ett sunt förhållningssätt mot utsatta patienter? Nej, verkligen inte. Den väntan och pressen är helt obeskrivlig. Det går inte att föreställa sig hur det skulle bli. Det var fruktansvärt. Så fort man tänkt på något annat i någon minut så drog man efter andan. Tänk om det ringt precis nu och jag inte hade varit beredd. Fokus på mobilen. Äta frukost med fokus på mobil. Duscha med fokus på mobil. Välja kläder med fokus på mobil. Allt med fokus på mobil. Klockan blev åtta, tio över, tjugo över, halv nio... När slutar måndag morgon? Vilken tid?

Klockan var plötsligt nio och vi började känna ett visst lugn. Nu är det väl inte morgon längre? Framåt halv tio släppte maken av mig vid jobbet. Vi såg bara på varandra. Visste vad som for i huvudet. Ingen vågade säga att vi ses vid fjorton utanför sjukhuset. Nej, inga sådana ord.

Vid elva insåg jag att de faktiskt inte skulle ringa. De skulle inte ringa och säga att hela befruktningen var misslyckad. Det fungerade. Något av det. Bara ett ägg fungerar så är det en seger. Vi hoppas. In i det sista. Hoppas. Jag fick nog något gjort på jobbet, men jag vet egentligen inte vad. Bara gjorde saker. Ville att tiden skulle gå. Samlade på mig vatten för att vara kissnödig.

Kvart i två satt jag och väntade på maken. Såg honom på avstånd och hela kroppspråket sa att han var spänd. Vi tog hissen upp, som så många gånger, och anmälde oss. Sedan satt vi. Väntade. En liten späd och ung kvinna kom och hämtade oss. Samma kvinna som vi träffade första gången vi besökte fertilitet. Nu var det ett år, en måndag och tio dagar senare. Hon visade oss på datorn. Av fyra ägg hade tre blivit befruktade. Ingen var utvecklad så mycket som de helst ska vara, men de kan vara lite sena. Två ska föras tillbaka.

Jag tror inte att jag fattade. Jag tror faktiskt inte att jag gör det nu heller. Jag förstår inte att det har skett. Att vi faktiskt har kommit så här långt. Förstår ni? Hänger ni med i vad som händer? Vi skulle få två embryon tillbakaförda. Befruktade ägg. Så små, så man inte ser dem utan mikroskop. Tillbaka i min kropp. Jag lade mig till rätta och bara försökte slappna av. Instrument in på plats. Få in det tunna röret. Leta sig in i livmoder. Leta. Och leta. Leta vidare. Igen. Försöka. Igen.

"Brukar detta vara svårt?"

Ja, det har varit tillfällen när det inte har gått alls att hitta in genom livmodertappen. Jag ser rubrikerna. "Antiklimax på fertilitet. Kvinnan får inte tillbaka befruktade ägg på grund av för trång livmodertapp. Insemination avbruten. Nu får hon vänta i åtta veckor och sedan börja om med sprutor igen." Panik. Den unga kvinnan gör sina försök lugnt och metodiskt. Trycker och trycker. Mer och mer. Jag ser det på skärmen. Hur spetsen letar och letar.

Snälla.

Så släpper det bara och spetsen fortsätter vidare framåt på skärmen. Inne. Spänningen i axlarna släpper och andningen lugnar sig. Smärtan är rätt hög i kroppen, men konstant. Konstant smärta är helt överkomlig. Den handskas man med utan problem. Nu kommer en kvinna från labbet in med äggen i en vätska och på skärmen ser vi hur de sprutas in i livmoder. Kvinnan tar tillbaka röret in i labbet och ser efter, i mikroskop, att äggen inte är kvar i röret. Nej, de är på plats. Två embryon är tillbakaförda i min livmoder och nu är vi framme.

På ett sätt är vi framme. Vi har tagit oss genom en sjuk period. En helt vansinnig tid. Helt oförståelig tid med kroppen helt ur balans. Men nu. Jag sitter här och försöker förstå att jag faktiskt har två befruktade ägg återförda. Vi har kommit så långt. Vi är där. Andas. Nu ska vi vänta i sexton dagar och sedan göra ett gravtest.

Sexton dagar är länge och när det har gått så där tio eller tolv kommer nog oron tillbaka. Men som det är nu så lever vi mitt i detta. Bara är nöjda. För en gång skull. Nöjda. I natt jag har sovit hela natten för första gången på jag vet inte hur länge. Bara sovit. Inte drömt. Inte vaknat kallsvettig. Bara sovit. Ska försöka leva i detta ett tag. Jag måste egoistiskt sätt säga att jag är värd det.

Jag är realistisk och inser att första försöket har väldigt liten chans att bli något. Att vi kommer att få göra om allt igen om några månader. Jag känner mig spiknykter i det avseendet. Men just nu spelar inte det någon roll. Vi vet att det går. Vi kan genomföra det här. Jag sitter här befruktad med två små ägg. Våra ägg. Nu får vi bara se hur det artar sig vidare.

Den nya medicineringen med vagitatorer är ett inlägg för sig. Ska inte kladda ner detta inlägg med sådant. Det får komma senare. Just nu är det som bäst. Vi har lyckats med en IVF. Gratulera oss och klappa dig själv på axeln för alla tankar och ord som har hjälpt oss på vägen. Tack! Ett så litet ord, som sägs så ofta om allt möjligt. Men ändå, tack.