En dag med en massa lyckliga ungdomar. De är så lyckliga så att de inte vet hur de ska vända sig. Allt man kan göra för att få ur sig lyckan är att skrika. Av lycka. Hoppa rakt upp och ner. "Fy fan vad vi är bra." Hur länge har de inte väntat på att få skrika de orden i ren eufori? En dag de har väntat på så väldigt länge.
Det är med glädje och vemod man följer deras glädje. Man är så glad för att de denna dag bara ser det lyckliga och roliga. Det är som om hela livet öppnar sig för dem. Denna dag. Just nu. Skolgången är klar, för denna gång. De kliver ut i någon sorts vuxenvärld. Redo att möta det livet har att erbjuda.
Det är samtidigt vemodigt. Sorgligt att tänka på vad de kliver ut i. Vad de tror om livet och hur det kommer att bli. Man önskar att de förstod att det är nu det gäller. Det är nu, varje dag, som de har saker att besluta om, som kommer att påverka resten av livet. Jag önskar att man i den åldern vad mogen att förstå vad det är som måste göras. Förstår inte varför man inte är det. Varför vet man inte det? När det är då i livet det gäller.
Jag står och ser på studenter och förundras. Blir ledsen. Många av dem har min väg att vandra. Kommer att komma underfund med att det de stod och var så säkra på skulle ske under livet, inte kommer att ske. De kommer att misslyckas med det, som jag. De andra som står bredvid kommer i värsta fall inte ens reflektera över att det kunde varit de som misslyckades. Det är nog det värsta. De som inte tänker. Inte inser. Inte förstår.
De som tar det för självklart att just de ska få barn. Vilken ålder de än har. Det är de jag irriterar mig mest på just nu. Jag kan inte sluta irritera mig på dem. Att inte förstå storheten och den enorma turen. Det kan just nu reta gallfeber på mig. Men nu ska de få vara studenter. Njuta av tillvaron och ha stor tilltro på framtiden. Det har verkligen förtjänat det. Så njut.
Det finns många svårigheter man kan drabbas av i livet och säkert kmmer en hel del av dem att hända just dina elever. Det är så det är i livet och det är verkligen tur att man inte vet vad som komma skall. Själv minns jag tiden för studenten som en av de ljusaste i mitt liv. Allt var verkligen möjligt och framtiden låg öppen! Sedan blev ju inte livet så lätt och det lärde jag mig successivt efterhand. Men det är ett ljust minne fortfarande hur jag kände då. Kanske något idag att hämta kraft ur, när man är lite mer " vuxen" och cynisk. Jag önskar alla studenter glada och obekymrade dagar! :) Det svåra kommer sedan ändå, för väldigt många.
SvaraRadera