Varmt och kvavt. Mår förvånande dåligt i värmen. Fysiskt. Mina ben sväller upp under dagen och framåt eftermiddagen har jag vuxit ur skorna. Sedan har jag stora kolosser att gå omkring med resten av dagen. I morse hade inte ens svullnaden gått ner sedan igår. Fysiskt jobbigt och allt på grund av värmen.
Psykiskt mår jag nog lika dåligt. Samma procedur. Det blir värre och värre ju längre dagen går. Kunde jag röra mig på kvällen så skulle det kanske bli bättre. Då kunde jag hålla på i trädgården, men svullna fötter förhindrar det. Måste ha fötter högt. Men det ska väl bli bättre med dem och då även kvällshumöret förhoppningsvis.
Kan inte komma ur den trasiga helgen. Mina försök. Förhoppning att det skulle bli bra. Förstås. Det sitter så fast. Måste hela tiden trolla bort tanken för att inte tappa orken att göra alla måsten. Hålla allt på avstånd. Inser att livet måste gå vidare och då ska det som varit läggas bakom. Det kommer ju att komma mer. Men det verkar inte gå.
Vissa saker måste få ta tid. Ligga i syran ett tag och simma omkring. Dåliga minnen och upplevelser tar tid att smälta. Orden sitter kvar. Ekar i huvudet. Sitter på näthinnan. Önskar att jag inte var den som hade ett minne som inte sviker. Kommer alltid kunna plocka fram dem. När som. Skakar på huvudet, men de dallrar bara till lite i värmen. Sedan är de klara igen. Det får ta sin tid. Så länge får jag fokusera på annat. Jobba på.
Kanske man vänjer sig? Kanske att sorgen till slut blir en självklar del av livet. Kanske det till slut inte spelar någon roll om den inte förstås. Vi får se. En dag i taget. Ser verkligen fram mot semester, även om den kommer att vara lika jobbig som skön. Men fram emot den ser jag. Då ska jag stänga av alla kanaler och bara fokusera på det som huvudet tillåter och jag vill.
Men innan dess ska jag planera upp en höst på jobbet. Det kan bli nog så jobbigt. En sak i taget. Steg för steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar