De dagarna

Dagarna är över. De där dagarna att andas lite på. Allt har gått i ett genom maj månad. Bara sprungit och varit fullt med sysslor. Såg fram emot några lediga dagar. Men det blir ju inte som man har tänkt sig. Det verkar sällan bli det. Nu ska vi tillbaka till jobbet i morgon igen och jobba några veckor innan semester. Leva oss genom en sommar.

Den blir inte som vi har hoppats. Inte denna heller. Men sommar blir det ändå. Om och om igen. Jag ska försöka att hålla hösten borta så länge det går. Insikten att det bara är två försök kvar. Insikten att jag inte hade några ägg denna gång. Insikten vad det kan betyda. Jag ska hålla mig intill maken och bara försöka att vara i nuet. Inte tänka på det som ligger framför oss.

Nej, jag vet precis som ni att det inte går. Det krävs allt för stor koncentration, hela tiden. Hålla alla tankar borta. Eller under kontroll. Nej, det kommer att braka ihop. Helt och hållet. Till och från. Bita mig blodig. Slå på saker. Allt för att hålla det tillbaka. Jag vet att det går. Har varit och firat vårt gudbarn idag. Hon fyller nio i morgon. Vi började att planera för barn ungefär samtidigt som hon föddes. Det är nio år nu. Nio år. Nio. År.

Vi firade henne samtidigt som mensen forsade ur mig och med den förhoppningen. Fira och skrika inombords. Föräldrar firar sin dotter. Njuter att tillvaron. Ser historia och framtid. Vi gör det också, men det ser inte ut på samma sätt. Vi njuter inte. Vi lider. Samtidigt som vi gläds över detta gudbarns liv och framtid. Jag klarade det. Jag höll ihop. Jag var bara tvungen att gömma mig på toaletten några gånger. Samla kraft. Det är så små saker som gör att det rasar.

Men kanske att man vänjer sig. Vi får se. Bara man orkar bita ihop under den tiden man måste, så kan man sitta och gråta floder bakom maken på hemvägen. Men gudbarn var nöjd och glad. Det är huvudsaken. Därför jag tvingar mig att låta vårt och deras liv krocka en dag som denna. För hennes skull. Sedan är det bara att gå skilda vägar igen. Det är ju bara för några timmar.

Så nu är dagarna slut. De gick fort. Blev inte som jag trodde. Men nu är de klara. Bara att ta mig genom resten av veckorna och sedan gå på semester. Satsa in i sommaren och hålla det jobbiga på avstånd, men samtidigt bearbeta den. Sorgen bär man. Men frågan är bara på vilket sätt. Vi får se. Sommaren får utvisa det.