Värk bland sticklingar

Ska ha mensen idag. Började värka igår. Konstigt. Jag far omkring i trädgården och är på ljuvligt humör. En ledig fredag och tre till dagar ihop med maken. Väder som inget annat vi sett under året. Det är nu vi har det som bäst i livet, i hemmet, i kärlek. Planterar ut några malvor och då kommer den. Klockan är inte ens tio ännu och där är den. Värken.

Mensvärk.

Det är konstigt så illa det träffar. Så ont det gör. Så jävligt det är. Men där sitter jag vid min rabatt och jag ser bokstavligt hur helgen rasar ihop. Mitt framför mig rakt ner i rabatten. Det är så konstigt. Så väldigt underligt. Jag visste ju om det. Vi har inte haft några förhoppningar. Inte det minsta. Det var en insemination som inte skulle leda till något.

Ändå. När värken kommer så blir jag så oerhört ledsen. Trots att jag visste. Hela tiden. Men sorgen bara bubblar ur mig. Säger inget till maken, som går omkring och fixar med sina jordgubbsplantor. Bara fortsätter. Vidare och vidare. Men sorgen sitter där. Fast. Jag nyper mig. "Skyll dig själv om du tror. Det är inte mitt fel om du nu är ledsen och går sönder. Jag sa att du inte skulle tro något denna gång."

Det hjälper. Det hjälper förvånande nog. Bara att nypa sig och skälla. Då släpper det värsta. Dagen går vidare. Vi sliter och jobbar. Svettas. Skrattar. Men värken ligger där. Hela tiden. Får skarpa minnesbilder av alla jobbiga situationer. Av alla jobbiga platser. Hela tiden medveten om att vi närmar oss insikten att tiden är oss förbi.

Vi åkte in till stan och åt god mat och gick på bio. Planerat sedan länge. Satt bakom maken på moppen. Massa tid att tänka. Det är en mycket bra plats att samla tanken. Nära, men ingen möjlighet att samtala. Jag ser sommaren genom hjälmens visir. Försöker att andas in den. Se den som det sköna framför oss. Inte som det som ska vara ersättning för annat vi ville uppleva denna sommar.

Tårarna rinner utan problem ner för kinden, tills de når öppningen i hjälmen. Då far de iväg över munnen och lämnar ansiktet med full kraft. Sitter med fascination mitt i sorgen. Mitt i gråten. Den tar sig så många olika uttryck, ändå är den det samma.

Jag har inte fått mensen ännu, men den ligger där och inväntar sin ankomst. Imorgon kanske. När jag vaknar. Kanske då. Vi får se. Vad spelar det egentligen för roll? Ingen. Den kommer att komma. Skyll dig själv om du trodde något annat och sluta gråta!