Kanske att det idag är den värsta dagen på året? Kan det vara så? Det känns verkligen som det. Jag vaknar med en mage som knyter sig innan jag hinner inse vad det är för dag jag vaknar upp till. Kroppen vet. Kroppen minns.
För ett år sedan tänkte jag att "Kanske, nästa år. Då kanske vi har en orsak till att fira, vi också." Smärtan att minnas det kan vara bra. För den tränger undan sådana tankar. Det har den gjort sedan i november. Det är bara ett halvår kvar med dessa "Förra året tänkte jag att..."
I november förra året slutade jag att säga så. Men jag insåg inte att det skulle dröja ett år innan det upphörde helt. Jag ser min naivitet och fullkomliga oförståelse över att livet inte går att bestämma över. Då trodde jag att det kunde ske. Nu ser jag att det faktiskt inte ser ut att göra det.
Jag önskar att jag var förbannad och skrek ut all ilska som jag bär på. Slog sönder allt porslin jag kunde komma över och krossade sorgen under stekpannor. Rev ner tapeter på väggarna och skar sönder möbler. Istället sitter jag och gråter. Igen. Jävla gråt...
Du ska inte anklaga dig själv, tycker jag, för hur skulle du eller någon kunna veta hur livet skulle utveckla sig. Ibland går det som vi vill och då reflekterar vi inte över varför. Men alla de gånger då det inte blir som vi vill, det är då vi tvingas se fler aspekter av livet, ibland kanske till och med ändra på vår världsbild. Det är svårt att gå igenom, ett krisarbete. Jag önskar också att du ska känna att din ilska kan få utlopp, den med. Kan verkligen känna igen vreden över hur det blev för mig, för oss, och den bottenlösa sorgen. Men nånstans finns den där vägen framåt igen, även om den är svår att se just nu. Kram.
SvaraRadera