Sten på sten av sorg

Då var jag här igen. På bloggen. Utan ord. Igen. Åter. Här. Det verkar som om jag alltid mår dåligt när jag sätter mig här. Alltid har saker i mitt sprängande huvud som måste ut. Vi har lyckats väldigt bra med att trycka undan sorgerna denna sommar. Jag har sysselsatt mig från morgon till kväll. Varit i rörelse hela tiden. Har till och med haft en bok i öronen samtidigt som händerna arbetat med annat. Allt för att koncentrera bort saker som skulle förstöra sommaren.

Jag har gjort en massa saker i trädgården och lyssnat på en massa litteratur. Den ena bättre än det andra. Men allt fungerar för sitt syfte. Idag har jag satt igång med att bygga en mur med natursten. Ett helt sjukt arbete. Helt oerhört slitsamt och tröttsamt. Men det klarar sitt syfte. Allt annat hålls borta. Precis allt. Man orkar inte tänka. Inte känna. Bara gräva, lyfta sten, svettas, balansera, klämma fingrar och tår, gräva lite mer, släpa sten...

Vi var iväg på lite semester hemifrån och väl hemma igen så orkade jag inte mer. Orkade inte sysselsätta mig. Orkade inte hålla allt på avstånd. Blev helt förlamad och fick inte igång något alls. Bara gick omkring. Till slut märkte även maken det, men lät mig vara. Vi är båda sådana av och till. Orkar inte. Vill inte.

Under senaste ägglossningen gjorde vi några heminseminationer. Gång på gång. Trodde inte på dem, men vi hoppades. Chansen är liten, men den kanske finns. Någon enstaka procent. Kanske. Idag fick jag min mens. Igen. Det sliter på själen. Särskilt om det varje gång måste byggas en stenmur. Sten på sten. Det sliter. Ska man vänja sig? Är det meningen att livet ska vara så här? Ska jag för evigt bära på denna sorg?

Ja, för att någon annan ska slippa.