Dagen har varit lite underlig. Jag har haft det varmt och skönt, vilket hjälper upp humöret. Värmen på kroppen gör att sinnet håller sig varmt och levande. Kan tänka med lite perspektiv när inte kalla vindar drar in över sinnet. Ändå har dagen varit underlig.
Jag känner mig som mannen på bilden. Mannen som går och bär omkring med saker i en blå kasse. Har slitna skor och som döljer ansiktet under en bred hatt. Saknad av aktivitet. Bara sitta där, inte ens redo att gå vidare. Bara sitta med kassen bredvid och inte veta vad som måste göras. Rådlös.
Så har jag gått omkring under de senaste dagarna. Fram och tillbaka med den blå kassen i handen. Vågar inte se ner i den. Vågar inte släppa den. Vågar inte känna efter hur mycket den väger. Bara går med den i handen. Ibland färgar den av sig på handen. Men jag bär den vidare.
Hattbrättet sitter väl på plats så att ingen kan se den förvirrade blicken som försöker att se vad som pågår. Se in i höstens färgskala och se om det kommer att regna sorger i stora mängder. Skorna skaver och har gjort sitt, men så måste det vara. De ska sitta på plats. Hela tiden.
Dagen har varit underlig. Dagarna är underliga. Sorgen kanske byter skepnad. Kanske det händer något i den blå kassen. Kanske därför handen är blå. Vi får se. En ny dag i morgon. Kanske att jag vågar se ner i den då. Kanske. Eller så bär jag bara vidare på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar