Säkerhetsåtgärd

Jag har haft en jobbig helg. Slitit med mig själv. Trampat mig fram genom trädgården och försökt att fokusera. Hitta drivkraft. Det är en mängd små saker som plötsligt blivit som en stor massa. De klibbar sig fast i allt och inget fungerar. Jag försöker, men det går inte att få till en klar tanke.

Veckan som nu tar slut har innehållit små inslag, som vänt upp och ner på en hel tillvaro. Det är som den lilla tuvan. Jag har packat för dåligt. Min rygg har kroknat utan att jag märkt det. Så när de små tuvorna kommer, så rasar jag ihop. Helt. Står helt handfallen. Vad hände?

Det är bra att få veta saker om sig själv. Det är bra att få klarhet om vem man egentligen är. Det är bra att få höra hur andra ser på en. Men det kan göra ont. Väldigt ont. Särskilt om det kommer från någon man inte trodde det om. Då gör det extra ont. Man landar på sidan och vet inte vad som hände. Det är som om rullgardiner dragits ner genom kroppen. Man vet att det är sanningar som har sagts, men man vill inte ta in dem. Tro på dem. Men man är i botten tacksam, trots allt.

I fredags ökade arbetsbördan på jobbet. Mer att göra lades på ett arbete som redan känns mer än fullt. Jag kände hur något kopplades bort. Något stängdes av. Jag satt och såg på skärmen och kände hur gasen fungerade, men det var ingen växel i. Jag letade, men hittade den inte. Den hade på något sätt försvunnit. Jag hörde folk. Såg den pågående diskussionen, men genom ett fönster.

Jag kom hem på kvällen och var helt utom mig. Jag kunde bara inte få något gjort. Hörde massa ord. Såg en massa människor. Funderade på hur en höst med en sådan arbetsbörda överhuvud skulle fungera. Vad skulle bli kvar? Vad mer än jobba skulle jag orka? Men insåg samtidigt att jag kanske inte är den jag trodde att jag var. Hade ju fått en ny bild av mig själv under veckan.

Förvirringen är ett faktum. Det finns inte en möjlighet att sortera. När det dessutom inte finns någon växel kvar att lägga i, så står allt still. Just nu känns det som om jag har blivit avstängd precis innan explosionen. Ni vet, en sådan där maskin som stänger av sig per automatik precis innan katastrofen är ett faktum. Den går dessutom inte att manuellt sätta på igen. En säkerhetsåtgärd till.

Jag har ingen som helst drivkraft. Gråter för ingenting och orkar inte ta beslut om något. Klarar inte av att se barn utan att nypa mig och fixar inte att höra glada utrop. Maken och jag låg på det solvarma trädäcket och försökte komma fram till en lösning. Han har förmågan att tolka mina drömmar och ställa rätt frågor när jag är vaken. Jag känns för uppenbart medveten om vad som pågår, för att vara på väg ner i en depression. Kan inte heller vara utarbetad efter att ha haft semester i fem veckor. Ålderskris? Saknad av personlig utveckling? Levt på en lögn?

Kanske att paniken ligger under huden och väntar nu. Kanske att kollapsen är i antågande. Kanske att jag i morgon har min växelspak igen och kan sätta fart, som vanligt. Jag vet inte. Men det är förvånande obehagligt att inte veta. Inget är upp till mig och det är inte en tillvaro som passar mig. Men en dag i taget. Ska ta jobbet i kragen i morgon och se om det ser så pass illa ut som det känns. Sedan får vi se hur jag går vidare efter det.