Tyst

Jag tappade ord för en stund. Inget att säga eller dela med mig av. Det blir bara samma sak. Jag skriver om samma sak om och om igen. Bara med andra ord. Andra metaforer och liknelser. Om och om igen. Samtidigt är det ju så det är. Det står och stampar på samma ställe. Det händer ingenting.

Vi är i någon sorts timeout. I ett icke existerande. Vi är inte med barn. Vi är inte utan barn. Vi är inte misslyckade. Eller lyckade. Vi är ingenting. För att vi valt att inte vara något. Vi är ingenting. Samtidigt som vi är allt. Samtidigt.

Men det är inte hela sanningen. Inte på något vis. Sorgen ligger under huden och vägrar att släppa taget. Jag behöver inte mycket för att börja gråta. En värdelös film kan skrapa fram sorgen och gråten vägrar vika undan. Jag är sorgen. Sorgen är inte i mig. Den är jag.

Så hur lever man med den? Hur får man andra att förstå den?

Jag vet inte. Det är det hela tillvaron går ut på att förstå. Kanske att hela livet är det. Ett försök att förstå. Jag vet inte. Jag jämför mig med andra och inser att så många bara lever. Går ut i semester och har inga sorger att tampas med under tiden. Ingen oro för vad ledigheten ska göra med psyket. Bara ha semester.

Gudomligt. Oförståelse.

Vi andra oroar oss för vad den ändrade vardagen ska göra med oss. Hur vi ska reagera på den. Hur den ska påverka stabiliteten. Sorgen. Vi funderar på hur vi ska möta den i sommar och sol. Hur den kommer att se ut solbränd.

Ja, ni ser. Samma sak igen. Men med ett annat perspektiv och med andra liknelser. Det kommer inget nytt. Ledsen.