Haft en natt som bara envisats med att störa mig. Maken ringde från utlandet igår och lät väldigt glad och förväntansfull på veckan han ha där. Det gör mig glad att han har det bra och kan fokusera på det. Men det gör mig samtidigt ledsen. Vill inte tala om för honom att jag har det slitsamt här hemma på egen hand.
Samtidigt vet jag att det är bra att jag tvingar mig till att känna efter. Det kanske inte är den rätta tiden att göra det, men när skulle en sådan infinna sig? Livet är ju inte sådant att det dyker upp fickor i det med plats för sorg. Man måste ta sig det och då våga att göra det. Idag ska jag försöka att reda ut mina tankar vidare och hitta nya ord för dem. Bättre ord.
Vi får se hur det går. Vid tre i natt sprang det en hund ute på vägen och skällde. En ensam hund, skulle jag tro, för han sprang som han kände för. Inte heller ett skall som jag kunde koppla till de hundar som bor omkring oss. Jag ska se om det kan vara ingången i mina tankar idag. En ensam anonym hund där jag bara har ett skall som minnesbild. Kanske att det är utgången till att se in i framtiden. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar