Jag sitter i badkaret jag har ute på soldäcket och skriver. Har solen i ansiktet. Varmt idag. Säkert trettio grader här på däcket. Trots att kockan börjar att bli kväll. En underlig sensommardag. Varm och ensam. Jag har sysselsatt mig efter bästa förmåga. Klippt gräs, plockat äpplen och plommon, planterat perenner, tvättat bilen, rensat ogräs, tömt och fyllt vattenblänket...
Tankarna far hit och dit, men landar inte i något. Jag går hit och dit, men stannar inte i något. Jag slutar inte sysselsätta mig av ren rädsla. Jag vågar inte hamna i tankar. Vågar inte släppa fram de där farorna som hänger i träden. Oron. Ser hellre på mord och förstörelse, än seglar omkring i min egen missär.
Nej, så illa är det nog inte. Det känns bara som det. Oron i kroppen gör att jag envisas med att äta. Hela tiden. Allt jag kommer över. Hela tiden. Det har pågått ett tag nu och jag lyckas inte undvika det. Det gör inte saken bättre. Jag mår bara sämre av det. Kommer inte i mina kläder, orkar inte se mig i spegeln, känner mig motbjudande... Ser ni hur dagen är?
Självömkan. Precis. Idag är det synd om mig. Hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar