Ni andra

Jag har inte varit här på ett tag. Det har inte funnits tid. Inte ork. Bara hållt mig borta. Så har jag nu tid att uppdatera mig och tänkte att jag skulle göra ett inlägg. Sitter och funderar på vad jag ska skriva denna gång, eller snarare hur jag ska formulera mig. Går in på statistiken under tiden och ögonbrynen åker upp i höjden.

Det har varit inne flera hundra personer på min blogg de senaste dagarna. Flera hundra till. Eller hur jag ska se på det. Jag går in på min mail och där ligger det massa vackra och samtidigt sorgliga historier från några av er. Eller bara ett tack för att jag skriver. Förhoppningar. Jag kan inte annat än le och gråta samtidigt.

Det är med stor glädje jag får hälsa er välkomna. Verkligen. Jag får samtidigt be om ursäkt att jag inte har uppdaterat mig. Inte skrivit på länge. Det känns som om jag borde skriva oftare, när ni tar er tiden och besöker mig. Tack. Tack för att ni vill dela mina upplevelser, för att ni delar med er av era och för att ni envisas med att hålla tummarna.

Vi gör inte det längre. Vi bara är. I morgon ska jag få mens igen. För vilken gång i ordningen tro? Vilken gång i ordningen har vi misslyckats? Jag vet inte. Vet inte hur många barn jag har förlorat. Det är för många. Vi borde få lyckas. Vi borde få. Men nej, i morgon kommer mensen igen. Igen.

Jag får inte börja med sprutorna heller. Det är för många par denna gång. Vi måste vänta. Vänta en månad. Det är nog ingen tid, för andra. Jag fyller snart trettionio. En måndag är för mycket tid när tiden rinner bort. Varje dag är för mycket tid. Ibland känns det som om jag en dag kommer att förstå hur nära avgörandet vi är. Det slutgiltiga och helt avgörande slutet. Känns som om jag den dagen kommer att helt rasa ihop och aldrig mer resa mig.

Hur förhåller man sig till tiden innan det händer? Hur förbereder man sig för det? Låter man tiden gå och bara blundar för det? Jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska tänka. Hur jag ska se på livet efter. Klippa av alla trådar med det liv vi lever nu och börja om från början? Kan man göra det utan att flytta, långt bort?

Jag har en helg framför mig utan sällskap. Utan plats för prat och delade tankar. Maken är i Skottland och kommer inte hem på en vecka. Jag ska sortera på egen hand. En sak i taget. Varje del av livet ska genomskådas. Jag kommer inte att komma så långt, men det kommer att bli en start. Hänger ni med?