Saknad i en lekpark

Jag hade några timmar ledigt från mitt liv idag. Jag hade lektion mellan elva och halv fem. Några kortare pauser, men inte några att plocka upp livet på. Jag stod där och trodde verkligen på det jag sa. Jag spred energi, lust, engagemang. Jag fick eleverna att knyta näven och verkligen vilja något. Jag övertygade mig själv med. Helt. Jag satt efter alla dessa timmar och hade helt glömt bort vem jag är. Jag trodde att jag var den där läraren med allt det där i mig. Jag trodde att hon fanns kvar och fortfarande var jag.

Väl på väg ut ur byggnaden mot bilen går jag förbi en lekplats och första barnrösten smäller mig direkt på käften. Jag sprang rakt in i en betongvägg och slog mig blodig. Jag stannar utan att bestämma det själv och står där. Lyssnar. Känner hur allt rinner tillbaka. Den jag är kommer tillbaka. Hon kliver fram bakom trädstammen, där hon stått hela dagen. Jag är kvinnan som inte kan få barn. Jag är inte den entusiasmerande läraren som brinner för sitt arbete. Jag avskyr mitt arbete.

Jag är kvinnan som sätter sig i bilen och tårarna bara rinner. Jag kämpar för att sminket inte ska rinna ner i ögonen. Kommer hem och börjar med att sminka av mig för att inte ögonen ska svullna igen. Gråter medan jag gör mat, gråter medan jag städar av lite, gråter under promenaden i trädgården, gråter under genomgång av posten. Jag gråter under alla lediga tider. Så fort tid ges, så gråter jag. Jag är gråt.

Jag har ett så stort hål i själen och det håller på att fyllas igen av sorg. Jag känner paniken under naglarna och det omöjliga orden "Du kommer att fortsätta förlora dina barn. Mens efter mens rinner barnen ur dig. Ett efter ett". Till slut har så pass många runnit ur dig så du torkar ihop. Kroppen tappar sitt syfte och kvar är ålderdomen. Den skrämmer mig mer än jag vågar inse. Sak efter sak skrämmer mig. Evig oro för framtiden.

Jag vill inte ha det här livet. Men det är det jag har. Jag vill inte vara ledsen varje ledig tid, men jag vill inte glömma bort det heller. Smällen in i betongen tar man inte hur många gånger som helst. Men hur undviker man barns skratt i en lekpark? Genom att inte glömma vem man är?