Känns som jag har haft en helg full med konstiga tankar och funderingar. Kroppen har haft svårt att säga vad den vill. Den far omkring och svider. Ändå klarar jag inte av att förstå vad den vill. Något är fel. Jag trodde under hela veckan att det var en förkylning som var på ingång, men det verkar inte så. Det är något annat.
Jag har varit ute och sprungit två omgångar denna helg och båda gångerna sprang jag som om någon jagade mig. Ju mer jag sprang ju mer heligt förbannad blev jag. Krafterna tog slut, men inte lusten att springa. Till slut måste jag bara sluta. Säga att det faktiskt inte går mer. Stopp. Men under den språngmarschen släpper alla tankar. Allt försvinner och inget tar dess plats. Det är tomt. Musiken är så hög, så inget annat hörs.
I morgon ska jag ge mig ut på innebandyplanen och där springa mig slut. Bara fara efter en boll och inte tänka på annat. Jag ser fram emot det. Verkligen. Men först ska jag ta mig genom en natt. Försöka att sova och inte falla in i drömmar och eviga vakna perioder. Helgen är över. Tack och lov.
Jag har också varit med om konstigheter på mina löpturer. Någon gång har tårarna plötsligt börjat trilla fast jag inte känt mig ledsen. Jag har gråtit och hulkat men bara fortsatt springa. Springa tills det gör ont i lungorna. Kanske är det kroppen som släpper ut sina "känslor".
SvaraRaderaKram på dig, Mia!