Alla röster

En söndag. Försöker att samla mina tankar. Bestämma vad som ska vara i fokus idag. Maken arbetar större delen av dagen och jag ska försöka klara mig på egen hand. Det har förmågan att dra iväg i tankar en dag som denna, så jag måste bestämma vad som ska få plats.

Senaste dagarna har jag haft en massa röster i huvudet, som satt spår genom sorgerna. Det är som att höja ljudet i ett samtal under några få sekunder för att sedan sänka det igen. De har samma tema och envisas att komma utan att jag hinner värja med.

"Nu har vi en ny färg i tvättkorgen. Det märks att vi har fått en dotter i huset. Vi har köpt röda kläder till henne" Rösten tillhör en god vän, som förvånades av hur ett barn till påverkat deras tvättkorg.

"Jo, saker försvinner, men de är så stora nu. Man kan bara fråga dem och se om de sätt det jag saknar". Rösten av en moder, som börjar få stora barn. Barn som har en tydligare egen plats i familjen.

"Vi ska bara sitta och mysa i soffan ikväll och se på film. Ett barn på var sida." En köande främling i en matbutik, som lägger upp chips på bandet.

"Det är ju barnen som är livets drivkraft. Det är när man får sina barn, som man förstår meningen med livet." En god vän kring ett middagsbord. Alla runt bordet nickar, eftersom de alla har barn. Ingen ser på mig.

Alla dess ord och fler far omkring i tanken och envisas att kila sig fast. Sorgen att vara tom och ensam skaver mot själen. Samtidigt måste bilderna fara över synen, för att ge mig tillräckligt tjockt skinn. Jag måste skaffa mig skinn som knivar och pilar inte kan komma åt. Så det kanske är det som blir dagens syssla. Lyssna på vad alla säger och se alla bilder som skadar.