En lördag kväll. Sitter och funderar. Maken bredvid. Han var iväg på hajk över natten och jag fick hålla mig för att inte slänga mig över honom när han kom hem. Slänga mig över honom med ord. Frågor. Svar. Tankar. Funderingar. Oroligheter. Ord som har farit över trädgården under dagen. Tyst för sig själv hängt i träden. Viskat. Irriterat. Rivit mig i ansiktet.
Jag kan ju inte slänga mig över honom med en massa ord. Han har knappt sovit under natten med ungdomar att jaga i mörker. Han är trött. Han vet inte hur jag haft det. Hur jag har gråtit. Hur jag har suttit och sett ut över hösten som kommit gående över åkrarna. Hur jag har svurit över människans fatala omöjlighet att förstå.
Han fick tid att landa i hemmet. Se sig om. Ta emot ny äppelmos. Se den nya rabatten. Hans planterade jordgubbsplantor. Gräsets nyklippta spegel. Gå omkring och bara andas. Det jag har gjort hela dagen. Väntade på att han skulle komma ikapp mig. Steg för steg. Snart. Följer honom med blicken. Klart medveten om att vi båda visste att snart. Snart kommer mina ord.
Till slut inser jag att orden kommit utan att jag var medveten om det. Tårarna rinner. Alla ord jag samlat på mig under dagen far ur mig och det är en lättnad att se hur de landar hos någon som hinner med att ta in dem. Som förstår dem. Som vet vad följdfrågan måste bli. Lyssnar klart.
Nu har jag släppt honom, för denna gång. Han ska slippa att höra mer i kväll. Men det är en ny dag i morgon. En tillsammans. Han sitter här bredvid och har ingen aning om det. Men i morgon kommer jag att prata hela dagen, om allt. Varje minut. Stackars karl. Kanske bäst att få honom i säng, så han är utvilad...
Så är det när man har valt varandra. Att man följer varandra i glädje och sorg. Att man finns för att lyssna, glädjas och sörja tillsammans.
SvaraRaderaOch det är nog inte jobbigare för honom än för dig... ;) Jag tror och hoppas han orkar lyssna.