Nya försök

Då har den kommit igång. Mensen. Jag kämpade i tre dagar och till slut fick jag igång den. Gråtande. Det är min vilja mot min ovilja. Kroppen är delad i två önskningar. Jag vill få igång min mens. Jag vill kämpa för att inte få den. Låter det underligt?

Nej, inte om du vet vad det är jag har framför mig. Inte om du vet hur jag nu kommer att lägga min önskan i någon annans händer. Inte om du vet hur det är att släppa in okända händer under huden. Då låter det helt logiskt.

Jag gick upp för trappen för att tala om för maken och han väntade. Såg på mig. Han såg det som ett framsteg. Ett steg mot att få ett försök till. Jag satt i hans famn och grät. Orkade inte tänka på allt det som ligger framför oss. Vi sa inget. Satt bara. Nu var vi igång. Varken vi ville eller inte.

Jag fick min mens och med den en oerhörd mensvärk. Jag låg och kved under natten. Var uppe och gick. Trodde att jag skulle värka sönder hela min kropp. Maken höll om mig. Viskade. Lugnade. Masserade. Det hjälpte inte. Bara fortsatte.

Framåt småtimmarna lyckades jag somna och vaknade igen med samma värk. Under förmiddagen gick jag efter maken och han försökte att hålla mig sysselsatt med annat än att känna efter. Vi ordnade med saker i trädgård. Satt och bara lyssnade på hösten. I den sekunden slog det mig att jag hade citodon att ta. Vi fick med oss det efter senaste ägguttaget.

Jag svalde en och hoppades på det bästa. Efter en halvtimme var värken borta, tack och lov. Men så kom det andra. Illamående, surr, yrsel, trötthet... Biverkningar. Finns inte ord för hur illa jag mådde. Men värken var iallafall borta...

Pest eller kolera.

På kvällen tog jag sprutan. Det var igår, men det känns som en evighet. En första. Om två timmar jag ska jag ta kvällens spruta. 450 ml. Hur mycket som helst. Men göra det måste jag.