Kroppen tror

En onsdag kväll och jag ser varken framåt eller bakåt. Jag sitter här och ser ut genom fönstret och försöker bara att få kvällen att ta slut. Jag orkar inte med tiden som gått, tiden jag sitter i eller tiden jag har framför mig. Jag orkar inte vänta mer. För det gör jag fortfarande. Jag väntar.

Jag går genom dagen med mensvärk. Det känns som om mensen har dragit igång, för hela kroppen reagerar som om den är i full gång. Men det är bara kroppen som på något sätt lurar sig själv. Jag står fortfarande och väntar på att den ska sätta fart. Kroppen är som en spänd båge. Jag lägger mig på sängen och känner inte madrassen mot kroppen. Den är ju där, men otydligt.

Jag väntar. Ligger, sitter, går, står still och väntar. Hela tiden. Försöker förstå vad det är som hindrar den och måste inse att det är jag själv. Jag står i vägen för mig själv. Hela tiden är det jag som är problemet. Borde ju då vara lätt att ta kontroll över situationen. Men de sista fem dagarna visar med all sin tydlighet att jag inte kan det. Det är inte upp till mig, för det är inte upp till någon.