Jag tror att väntan kan knäcka en människas ryggrad. Jag tror att väntan kan göra att själen viker sig för stormen och aldrig mer orkar resa sig. Jag tror att väntan kan skrapa hål på sorgens kapsel och släppa ut odören. Jag tror att väntan kan knäcka fingrar och vricka käken ur led. Jag tror att kampen mot väntan är som torkat klister på blankt underlag.
Jag har inte en chans och ändå kämpar jag. Jag kämpar. Varför? Jag sysselsätter mig med allt. Jag har klippt alla fruktträd. Ramlat ner ur ett och slagit mig blå. Njutit av smärtan, eftersom den går att ta på och förklara. Tagit av syrenbersån, plockat äpplen och gjort mos, läst ut två böcker, gjort klart ett projektarbete, städat, lyssnat på samma låt om och om igen, hört alla program på P1 som gick hela helgen. Promenerat, sprungit, gått, legat, suttit...
Sedan i fredags har jag väntat. Jag väntar på min mens. Ser du det? Ser du väntan? Vet du vad det innebär att vänta på mens? Kan du ens föreställa dig det? Vad innebär det att få mens för dig? Antagligen samma sak som för mig. Vi förlorar ett barn till. Ett efter ett efter ett. Efter ett. Varje gång. Ett barn. Chansen till ett barn.
Det väntar jag på. Jag väntar på att få min mens. Jag väntar på att förlora mitt barn. Jag har knäckta fingrar, skadad käke, trasig själ, känner odören... Jag väntar. Fortfarande. Denna eviga väntan. Hör du? Hör du att jag skriker? Rakt ut?
Nej, så klart inte. Det är bara i mitt huvud. Där skriker det. Mensen skriker ikapp med väntan. Den som skriker högt kommer att vinna. Just nu är det ingen som lyckas övervinna den andra. Mensen kommer att utgå med seger. Allt inom mig.
Jag är bara en enkel, liten, obetydlig människa. Hur har de tänkt att jag ska orka bära på allt detta? Hur gör man? Hur orkar man med en dag till med denna eviga fart och syssla i kapitel Väntan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar