Nattfjäril

Nu sitter jag inne, men framför samma dator. Uppdaterar mig på nätet. Skapar mig nya kontakter. Arbetat med framtida projekt. Formar mitt Flickr-flöde. Allt för att slippa tänka. Maken har varit borta under kvällen, men är hemma igen äntligen. Han samlade kraft och ork i saker omkring mig innan han gick. Det höll tills han var tillbaka.

Utanför fönstret envisas en nattfjäril att vilja komma åt ljuset. Bakom honom ser jag päronträdets yttersta grenar vaja. Det slår regn mot fönster. Höst. Fjärilen vill inget hellre än att dela värmen med mig. I lördags gjorde den det, men en annan. En mindre och mer färgglad vän. Han flög omkring på övervåningen och snuddade vid mig några gånger. Jag hade inte mage att slänga ut honom. Jag vet hur det är att vara ute i kylan och inte kunna ta sig genom glaset.

Jag har stått utanför många fönster och sett in. Sett på det jag själv inte har. Önskat mig in i värmen och gemenskapen. Men inte knackat tillräckligt hårt. Nu sitter jag och gör samma sak. Utestänger. Utan dåligt samvete. Nattfjärilens uppgift är att försöka komma åt ljuset. Kommer den väl fram, så bränner den sig. Därför fortsätter den att leta, söka, men inte nå.

Den måste det. För bakom den är det bara mörker och ovisshet. Jag ska låta lampan lysa och hoppas att fjärilen orkar till ljuset kommer tillbaka där ute. Man är alla sidor av ett liv och samtidigt inget. Man bär på alla saknader och samtidigt inga. Men är, samtidigt som man inser att man aldrig kommer att bli.

Jag är nattfjärilen och mörkret bakom mig är det som skrämmer mig från vettet. Eller är det till vett? Det återstår att se.

Bildkälla