Jag sitter ute och fryser. En skön känsla, för den kan jag förstå. Kroppen är kall, alltså fryser jag. Klart med analysen. Helt klart. Fryser. Men jag sitter kvar. Har ingen anledning att gå in. Vill sitta här och frysa. Det är så verkligt. Tydligt. Lätt.
"Hur är det?"
"Jag fryser."
Så oerhört tydligt och förklarande svar. Även något som den lyssnande kan göra något åt. Ge mig en filt. Sätta på vatten till en kopp te. Föreslå att jag går in. Kramar om mig. Enkelt. Alla lösningar är bra lösningar.
"Hur är det?"
"Jag har ett hål i själen som bara blir större och större. Meningen har helt suddats ut och jag faller genom brunnens mörker och landar på botten. Känner att jag på vägen skrapat av mig huden och ligger nu i bitar och flämtar."
"Vill du ha en filt?"
Nej, det fungerar inte lika bra. Det är inte möjligt att beskriva livets elände med annat än metaforer. Då måste svaren också vara sådana och det är omöjligt att ge. Jag ser det för varje dag som går. Kan jag inte beskriva min sorg med ord som fryser, svettas, ont i huvudet, skadat en arm, så kan inte omgivningen hjälpa mig. De förstår inte. Ingen förstår.
Eller ja, det är inte helt sant. Jag får varje vecka ett mail från någon av er som tar er tiden att läsa mig, som säger att ni visst förstår. Att ni visst vet vad jag menar. Att ni visst kan spegla er i det jag beskriver. Problemet är väl att det är den som inte kan spegla sig med liknande problem, liknande sorger, som måste kunna stödja. Det är en omöjlig ekvation. En omöjlig möjlighet. När man inte förstår och inte kan sätta sig in i hur detta är, då är det fullkomligt omöjligt.
Man erbjuder filten och koppen te. Man ger det man själv skulle vilja ha, om man mådde dåligt. Jag mår inte dåligt. Jag är genomsölad med sorg. Det är inte att må dåligt. Jag mår inte dåligt. Jag lider av genomträngande sorg. Det är inte något som går över med lite vila. Det är inget som försvinner över helgen, under natten, under tiden jag jobbar. Det ligger där hela tiden. Konstant. Det är inte något som går över. Som man kan önska bort och det försvinner. Det är inget som ger upp.
Värmen från en filt får det inte att försvinna. Det bara kapslar in det. Men har man ingen sorg att bära, hur ska man veta? Jag vet inte hur det är att förlora en kroppsdel, drabbas av cancer eller bli förlamad. Kanske att jag skulle erbjuda en filt. Kanske att jag gör det, dagligen. Jag vet inte. Men jag vet att det inte hjälper. Jag vet att det inte är av någon hjälp. Jag vet. Jag möter det dagligen och det strör nästan mer salt i det öppna såret. Oförståelsen och oförmågan att kunna bredda sin egen litenhet och ta in en annans litenhet. Det sårar.
Jag vet att jag önskar för mycket. Jag vet att min önskan är omöjlig att uppfylla. Jag vet att man gärna prioriterar annat än en människas eviga sorg. Jag gör det ju själv. Senast idag. Ignorerat. För att jag inte orkar se den. Inte orkar fråga. Inte orkar bemöta och sträcka över något annat än en filt. Med blicken bortvänd.
Livet är sådant. Vi ger filtar för att hjälpa, men vi öppnar inte våra sinnen. Vi vågar inte kliva ut på det som är minerat. Frågan är om jag undviker det för att rädda mig själv från att skadas ännu mer, eller om jag gör det för att inte skada någon annan?
Jag vet inte. Jag vet bara en sak. Jag fryser. Dags att gå in och dra över mig en filt med en kopp te i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar