Ge besked

Jag har samlat känslor och ord för detta inlägg under några dagar. Tänkte att helgen skulle få avslutas med ett inlägg, men var rädd för hur det skulle sluta. Till slut skulle allt haverera och det är aldrig en lämplig tid för det. Någonsin. Aldrig. Så det blev inte att jag samlade ihop de där orden.

Jag vet inte om det är lämpligt nu heller, men nu är de samlade. Det är bara att idag är inte orden de samma som jag samlat på mig. Inga av dem fungerar. Jag känner bara att livet gör vad det kan för att bryta ner mig och under förra veckan lyckades det rätt bra. Jag tror att jag stod och såg ner på undergången. Insåg att man faktiskt inte vet när man ser på den, för man vet inte hur den ser ut. Är det undergången jag ser på?

Sedan jag började med sprutor för snart två veckor sedan, så har humöret och orken legat nere. Inte på noll. Bara nere. Jag har inte orkat styra upp livet. Inte orkat samla kraft. Mod. Inte orkar prata med människor. Inte orkat leda, styra, säga, vara, försvinna. Bara orkat gå mitt i livet och inte se det. Blunda.

Sprutorna har tagit på orken. Framför allt för att jag inte vänjer mig vid dem. Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång. Små blåmärken på hela magen, öm, svullen, märkt. När man sedan ska ta två stycken, så är det med gråten hängande i håret. Men man biter ihop och kämpar sig genom det. Även om man vet att chansen är rätt stor att det inte kommer att bli något. Att chanserna är så små.

I fredags var jag på undersökning. Hade en tid på förmiddagen. Inte varit där sedan i maj. Det är en lång tid. Mycket skulle ha kunnat ändra sig. Se annorlunda ut. Ny personal, vem vet. Men nej, allt är sig obehagligt likt. Precis allt. Det finns ett obehag i att bli igenkänd. Man ska inte det. Man ska vara en av alla. Inte den som varit där så pass länge, så att alla känner igen och hälsar glatt. Man ska inte hälsa glatt heller. Man ska inte göra något alls. Bara vara.

Jag satt i väntrummet och samlade kraft. Det skulle nu visa sig om jag hade några äggblåsor. Jag kände i maggropen att det inte skulle gå som vi hoppades. Jag kan inte säga varför, men det kändes. När jag väl kom in, så var det en av de vanliga läkarna som tog emot mig tillsammans med en läkarkandidat. Hon log och skakade hand. Hon skulle vara med och lära sig.

På mig? Av mitt underliv? Jag ler. Visst. Inga problem. Det är bara hela min framtid som hänger på det. Hon sätter sig för att föra in staven och jag kan svära på att hon tänkte på något hela annat. Hon måste varit så långt bort från detta rum, som hon kunde komma. Smärtan går rakt upp i ryggen och vänder ner igen.

"Oj, gjorde det ont"

Ja, vad fan tror du? Det är mitt underliv. Mitt liv. Mitt jag. Så klart att det gör ont. Men jag säger ju inte så. Bara säger att det gjorde så, men att det var över nu. Trodde jag iallafall. Sedan fortsatte smärten genom att hon tryckte upp staven mot alla kanter hon kunde komma åt. Jag kved, flera gånger. Men hon var helt upptagen med att läsa av skärmen. Vad såg hon? Vad kunde det vara? Fanns det något att rapportera? När bilden är otydlig börjar hon trycka på magen också och ögonen tåras.

Hittar hon något? Nej. Ingenting. Det är en liten blåsa på gång, men den är för liten för att avgöras om den kommer att bli klar. Min ordinarie läkare tar över taktpinnen och undersöker hon med. Hon kommer fram till samma sak.

"Det ser inte så bra ut..."

Läkarkandidaten håller antagligen tillbaka ett leende. Hon har gjort en korrekt bedömning, men inser det opassande i att visa glädjen inför patienten. Men patienten är inte dum i huvudet. Hon ser. Jag ligger med gråten i halsen och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp. Inga äggblåsor. Inget uttag. Ingen befruktning. Inget återförande. Inga barn. Kandidaten är nöjd. Jag lider. Läkaren säger att de nog måste fundera på om det är så att min äggproduktion nu har avstannat. Kanske att det inte finns fler ägg. Men denna gång kan vi iallfall göra en insemination.

En till att föra samman med åtta misslyckade. Absolut. Det är ju en tröst.

Väl uppe på benen och snabbt påklädd står de där framför mig och säger att de vill undersöka saken på måndag igen, men det ser inte bra ut. Förhållandet mellan oss är makabert. Oseriöst och frånstötande. De kan inte stå så. De kan inte säga så. De kan inte sedan dra undan skynket från dörren, öppna den och säga åt mig att boka en tid i receptionen. Se mig kliva ut och sedan stänga dörren. Det är inte humant. Man gör fan inte så. Man klipper inte av livlinan och puttar.

Jag undrar hur många människor som har suttit på toaletter på sjukhus och gråtit. Jag undrar hur många som efter mobilens intåg har räddats därifrån genom ett samtal. Jag ringde maken och vi var tysta under en halvtimme. Små ord. Förtvivlan i rösten. Det är slut nu. Nu är det över. Jag sitter på en handikapptoalett och gråter. Där ska jag ta på mig alla ord och sorger som far över mig. På den platsen. Herregud.

Jag åker hem och kroppen skakar hela vägen hem. Skakar från topp till tå. Huvudet far fram och tillbaka. Kroppen går mitt i tu. Jag är för förvirrad för att förstå vad som precis skett. Maken möter mig i morgonrock och vi släpper inte varandra under hela helgen. Jag kan inte vara mer än några meter från honom. Måste bara ha honom intill. Det är bara han som är stabiliteten i livet. Plötsligt. Inget annat finns. Bara vi två. Kamp. In i sömn, ut i dröm, upp i vaket tillstånd. Kämpa mot dagen.

Vi samlar kraft och möter en ny vecka. Orkar inte vara från honom i dessa timmar. Hur ska jag orka hitta vägen genom dagen? Ska vara på sjukhuset igen på förmiddagen. Samlar alla krafter jag inte har. Drar ihop dem i halsen och hänger dem över axeln. Tvingar dem att vara tysta och bara göra det de ska. Gå med mig till sjukhuset. Samma avdelning. Samma rum. Ny läkare.

Lille plirige mannen ska undersöka mig denna dag. Han ser alltid lika engagerad ut, men på ett avståndstagande sätt. Han är inte engagerad i mig. Han är engagerad i min kropp. Den lilla äggblåsan jag hade i fredags har inte utvecklats något alls. Jag sjunker ihop. Det kommer inte ens bli en insemination. Fan. Sedan undersöker han andra äggstocken.

Jag hör först inte vad han säger, för det låter inte sant. Det låter inte möjligt. Han räknar och kommer fram till en siffra på tre. Jag undrar fundersamt på vad det kan vara. Ser hur min observatör går omkring i hjärnan i lera och smolk och letar sanningar. Hittar inga. Finns inga "tre" som jag kan komma på.

"Det var ju inte dåligt. Tre äggblåsor."

Han reser sig och går fram till datorn. Jag sätter mig upp och förstår inte vad han säger. Vad han menar. På med kläder och står förvirrad. Vad menar han? Vad är det som är fel i huvudet på mig?

"Då blir det sprutor i kväll. Sedan den ensamma på tisdag kväll och ingen på onsdag. Sedan kommer ni klockan kvart i åtta på torsdag, så tar vi ut de eventuella äggen."

Ser ni mig? Jag står innan i hörnet vid stolen, där min väska ligger. Jag har fått på mig byxor och en strumpa och står med den andra i handen. Jag tar tag i drapperiet och håller mig i. Stadigt. Ägg. Uttag. Torsdag.

Jag nickar.

"Du ska få prata med en sjuksköterska, så ger hon dig informationen du behöver inför fortsättningen. Du kan vänta här."

Han lämnar mig. Jag tror att jag fortfarande står där. Vi skuggan vid väggen. Vad hände. Vad in i helvete var det som precis hände?