Små i det stora

Då sitter jag här söndag kväll och har en ovanlig känsla i kroppen. Jag är lugn. Samlad. Axlar har åkt ner. Andningen är mer regelbunden. Huvudet klarar fler tankar än bara en. En i taget, men flera ämnen. Vaknade med ett helt nytt fokus plötsligt. Ett jag länge behövt plocka undan och stänga igen. Öppnade och såg efter vad som låg där.

Samtidigt gick jag runt och kände mig fram. Letade oro. Letande saknad. Letade sorg. Den var på behagligt avstånd och jag valde att ha den där. För en tid. Jag lovade mig själv att under några dagar bara vara i det nya vi är i. Vi har kommit så pass långt att vi under gårdagen återförde två embryon. Två fina saker, som inte helt hade utvecklat sig klart, men som de tyckte så mycket fina ut.

Förra söndagen var jag i en process att klara av tanken att våra försök skulle avbrytas. Att vi skulle bli bara vi. Nu sitter jag och ser på mig själv i en upplyst fönsterruta. Ser att jag har åldrats så väldigt under detta provrör. Jag ser det på mig. Jag som ser mig varje dag ser att jag har åldrats med rätt många år. Jag ser sliten och trött ut. Gammal.

Samtidigt vet jag att jag just nu har två nya möjligheter i min kropp. Återförde dem under helt sjuka smärtor även där. Försökte att slå bort information som att de måste föra in en tång, större kateter, pressa hårdare. Allt fokus låg på våra embryon. Nu är de på plats och jag ska bära dem så försiktigt jag kan och vara tacksam för att jag får det. Njuta under några dagar över att vi kom så här långt. Känna och dela med de som vill.

Jag ska sova med öppet sinne i natt och se vad som kommer i mina drömmar. Vakna med vetskapen om att vi inte är körda. Att vi har en möjlighet nu. Det kommer att underlätta dagen och bekymmer och problem kommer att vara minimala.

Tack för alla mail från er med förhoppningar och önskningar. Tack för att ni väljer att gråta mina tårar. Det måste göra att jag har färre att gråta. Tack för att ni talar om att mina ord betyder något. Tack för att ni läser dem och stannar vid det. Nu kämpar vi vidare och tror på det bästa. Jag har i alla fall fått uppleva något så här långt och det är stort bara det. Jag tycker synd om de som inte förstår det. Eller som faktiskt i detta nu inte vet att de har två dygn gamla embryon i sig. Jag vet i alla fall så mycket.