Samlaren

Sitter i mitt nya rum och ser mig omkring. Alla mina saker. Jag sparar på så mycket. Hela tiden. Kan inte gör mig av med dem. Måste köpa mer. Fyller extra hyllor med vackra saker. Gör egna saker. Samlar.

Jag är en samlare. Jag har inte alltid varit det, men har blivit det. Jag samlar på burkar, svarta små saker, gamla vykort på människor, saker i orange, gamla kläder, vackra papper, gamla parfymflaskor i glas, glaskulor och det senaste. Denna helg började jag samla på gamla och små kaffekoppar. Jag har sneglat på det en tag, men nu har jag slagit till. Hittade de två första och sedan var det kört. Samlare.

Jag samlar på oönskade saker också. Kartonger, sms, 70-talsgardiner, stenar från världens alla hörn, minnen från tillfällen jag inte längre vill minnas, extra kilon, oklippta hårtussar, rynkor...

Det finns en sak till som jag samlar på. Misslyckade försök att bli gravid. Det har jag flest av. Samlat på längst. Bär dem närmast hjärtat. Det är de som skaver mest. De som väger absolut tyngst. Har tappat räkningen. Men de syns inte. Jag insåg idag att de verkligen inte syns. Vem skulle kunna se dem? Ingen kan se. Jag är bara den här människan som samlar på allt utom just det.

Så vad tror människor? Varför tror de att jag är utan barn? Vad tror de att jag har gjort för val? Funderar de ens på det? Jag är en samlare. En unik samlare. En envis koncentrerad samlare, som utmanas av en stökig loppis. Jag hittar det jag vill ha. Det finns överallt.

Det ytliga. Det ytterst ytliga. Det som ligger på den balanserade ytan. Det hittar jag. En dag kommer jag sitta i ett hem som är helt överbalanserat med saker. Frågan är hur den inre samlaren mår i detta överflöd. Vi får se.

Nu ska jag fortsätta se på mina saker...