Ingenting

Har ni någon gång reagerat över att ni plötsligt inte har ont i livmodern? Känner att ni inte känner av den? Bara helt plötsligt har den slutat att värka? Det är en känsla som är rätt obeskrivlig. Inte för att den inte värker, utan för att jag inte insett att den gjort det under så lång tid. Jag hinner glömma bort hur det känna att inte ha molande värk precis under midjan. Hela tiden. Det är verkligen underligt att då plötsligt slås av att du inte har ont i kroppen. Inte någonstans. Slås av att du senaste månaden haft det konstant.

Det är något jag just nu försöker att njuta av. Jag har inte värk. Känner ingenting. Bara är. Samtidigt som min medvetenhet är i högform. Jag måste vara närvarande i det som sker. Vara på plats när känslan kommer tillbaka. Jag vet inget som är mer stressande än att komma på att jag tappat fokus. Jag vill vara beredd på att saker och ting kommer tillbaka och inte stå där och vara bortkopplad. Det stressar upp mig.

Jo, jag är i behov av full kontroll och det är helt omöjligt när jag inte får kontrollera något. När inget är upp till mig. Jag vill kunna säga att saker inte går min väg på grund av mig. Inte på grund av - ingenting. Det ska vara jag som inte har gjort det yttersta. Men så blir det ju aldrig. Det kommer alltid att vara upp till den där Ingenting.

Jag önskar att jag fick bestämma över mitt liv. Det är en stark önskan och mot det står en stark övertygelse om att det inte kommer att bli så. Det kanske inte är meningen? Har du kontroll över ditt? Vad är det du inte kontrollerar? Har det någon betydelse?

Självklart. Självklart har det betydelse, om du låter det ha det.