Tiden går. Ibland står jag still i den och andra dagar rusar jag med den. Det är en ny dag varje morgon och en annorlunda dag avslutad varje kväll. Vi väntar. Vi hoppas. Vi glömmer bort. Jo, jag upptäcker att jag glömmer. Att jag lyckas slå bort vetskapen att vi faktiskt har tagit ett stort steg framåt. Att vi är igång med en utredning. Att vi snart kommer att få all vetskap lagd framför oss, och vi måste ta våra beslut.
Jag längtar dit, våndas inför den och kramar livet ur motståndet. Igår tog jag ett steg till mot vetskap. Jag tog mig genom en undersökning av äggstockar och äggledare. Nej, det var ingen dans på rosor. Det gjorde galet ont. Usch, jag fick verkligen suga ur alla krafter jag kunde hitta. Den stackars sjuksköterskan försökte att lugna mig genom att säga massa saker. Visst, det hjälpte, men ändå. Smärta...
Det visade sig att allt såg bra ut. Det fanns inga hinder och inga trängda vägar. Det var som det skulle. Man ligger där med smärtan och känner en lättnad. Vilket inte är en lätt kombination. Men trots allt... lättnad. Ett steg närmare. Ett blodprov fick jag göra om och det oroar så klart. Ett hormonprov som inte fick något bra värde. Men det kan hända utan att det är något fel. "Bara en sådan dag" som läkaren uttryckte det.
Jag sitter och fascineras av hur jag sakta men säkert letar mig in i det fackspråk som de använder på avdelningen. Lägger ord på minnet för att kunna slå upp dem senare. Frågar om en del. Vet att jag kommer att vara expert på dem innan detta är slut. Ska man behöva det? Nu är det bara att vänta, igen. Alla prover kommer att vara klara nästa vecka och då ringer vår läkare för att boka in en tid. Då ska vi få veta. Lägga upp planen. Se framtiden i vitöga. Jag ser fram emot det, med fasa och förväntan. Vidare, vi vill ju bara vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar