Jag tänker

Det är farligt att tänka. Att låta sig faras iväg i funderingar på framtid och liv. Det bästa är att leva mitt i livet och stå där med det som finns. Finna glädjen i det och inget annat. Men jag kan inte. Det går liksom inte. Jag vill framåt. De första månaderna på året har aldrig gått så fort. Samtidigt har de aldrig stått så stilla. Det är ödet, samtidigt som det är motståndet. Allt i ett. Nu väntar vi. Väntar på att läkaren ska höra av sig. Väntar på att vi ska få en tid. Väntar.

Väntan.

Jag är så dålig på att vänta. Jag vill att saker ska ske nu. Jag längtar till och med efter mensen. Visst är det helt sjukt. Jag väntar på den. Vill att den ska komma. Vill ha ett datum att räkna ut ägglossningen från. Nu ska det ske. Nu ska det komma igång i rörelse igen.Fram till dess måste jag tänka - på annat. På rättade texter. På att sätt betyg. På att börja planera min trädgård. På att äta och sova. På att leva. I nuet. Här. Där jag är. Nu. Sucken kan inte säga annat än att jag egentligen inte vill det. Jag vill vara där framme. Veta. Men nu sitter jag här. I nuet och ler. Jo, jag log. Nu log jag. Varför ler jag tro...?