Perspektiv

Söndag kväll. Hela helgen sprang förbi. Stod i mitt växthus igår och började förkultivera. Samtidigt försökte jag förstå vad det är vi är med om. Alla måste någon gång tänkt det samma. Vad är vi med om? Plötsligt tar livet över och vi går bara bredvid och ser det ske. I vårt fall är det något som vänt upp och ner på tillvaron, men än så länge på ett positivt sätt. Vi har kommit närmare en önskan. Sedan kanske vi kommer att spring in i väggen, men inte utan att ha försökt. Vi håller på att försöka. Nu.

I fredags hade vi den första dagen. Dagen då allt startade upp på allvar. Dagen började tidigt, men vi var klart pigga och redo. Ni vet den där adrenalinkicken som får igång vem som helst när som helst på dygnet. Den hade vi. Båda två. Maken skulle med tåget, så det var snabba ryck upp på avdelningen för att avklara första steget mot insemination. Det var min tur fyra timmar senare. Jag skjutsade honom till tåget och vi satt i bilen. Vi bara satt där. Så det är så här det kommer att bli? Han är tjugo mil bort när första försöket till att bli gravida ska genomföras. Så underligt. Men vi har ju pratat genom det. Vi hade bestämt oss för det.

Det går inte att stanna upp livet var annan vecka för att upptäcka mens eller genomföra dessa inseminationer. Det kan vi inte leva med. Det måste ingå i det övriga vi gör. Måste bli en sak av allt det andra. Även första gången. Därför skulle han med tåget, eftersom det var det som var bestämt. Jag skulle klara eftermiddagen på egen hand. Han klev ur bilen och log mot mig och blinkade mot mig. Jag kunde inte annat än le tillbaka. Skaka på huvudet och undra hur vi hade blivit ett par på infertilitetsenheten. Vi. Av alla människor.

Jag var på plats i god tid. Mådde inte helt dåligt och inte helt bra. Jag var kissnödig. Ingreppet går enklare om man har en full blåsa. Jag brukar inte ha svårt för att hålla mig, men i detta fall var det värre än jag hade föreställt mig. Det är en sak att hålla sig, för att man inte tar sig tiden att gå på toaletten. Det är en annan att gå nervös en hel förmiddag och samtidigt tvinga sig att vara kissnödig. Stor skillnad. Jobbigt stor skillnad. Det går inte heller att lätta lite på trycket. Tro mig, det går verkligen inte och nästa gång ska jag verkligen inte ens tänka tanken.

Nästa gång.

Jo, det är så vi tänker. Detta är den första inseminationen. Det kommer att komma fler. Detta är första försöket att uppnå ett så avlägset mål. Bara det första lilla skälvande steget. Jag satt i väntrummet och väntade på att få ta det. Det var försenat. De hade varnat mig för det. Att jag kunde få sitta och vänta. Nu satt jag där. Väntade. Hoppades. Den korta mannen kom in. Han pirade på mig genom sina glasögon och log. "Maria? Ja, då är det dags!"

Jag får komma till ett annat rum denna gång. Ett större. Mycket större. De är nästan för stort för de saker som ska ske där inne. Intressant. Gå från ett litet och trångt till ett överdimensionellt. Återigen var det dags att ta av sig. Ladda för ett ingrepp och samtidigt försöka att tänka på det som det kan leda till. Inse att det är nu det ska ske. Nu det kommer att ske. Nu. Andas. Upplev.

Det var över på tio minuter. Det gick så fort. Jag kunde följa ingreppet på dataskärmen med hjälp av ultraljud. De försökte att förklara vart jag skulle titta. Vad skiftningarna betydde. Hur man skulle förstå det som skedde. Vad som genomfördes. Så, mitt i vad jag tyckte var just mitt i, så var det slut. Klart. Genomfört. Ut med sakerna igen. Klart. Andetag.

Jag fick med mig ett graviditetstest att göra om jag om två veckor går över tiden. Annars ringer jag igen den dagen som jag får min mens. Då för att efter elva dagar göra en ny undersökning för att hinna mitt omslag. Omslag inför en ny insemination. Jag gick ut därifrån och mötte en vän på bottenvåningen. Hade garderat mig om jag inte skulle klara mig. Jag är inte helt stabil. Inte helt kontrollerad. Ville vara på den säkra sidan. Men jag mådde förvånande bra. Lugn. Log. Samlad. Skönt.

Nu är det väntan. Nu är det dags att vänta. Konstigt detta. Väntan. Det går inte att stå still och vänta. Det går inte heller att gå framåt. Det är att stå mitt i det och samtidigt inte låta det ta överhand. Hur lätt det är? Än så länge är det helt omöjligt. Vetskapen följer mig var jag än är. Vad jag än gör. Hela tiden. Vetskap. Väntan. Förhoppning.

Nu ska vi vänta på att två veckor ska gå och samtidigt leva i nuet. Mitt i allt. Snart fira påsk. Påsk. Gula kycklingar och ägg. Vanliga ägg inte att förväxla med andra. Efter det firandet är det bara en vecka kvar. Men, som sagt, leva i nuet. Nu. Sen får vi se hur det går.