Vidare steg

Att genomgå en sak som detta förändrar en människa. Jag vet inte om det förändrar en till grunden. Men man ser nya vägar. Nya möjligheter. Nya utmaningar. Man börjar att ifrågasätta självklarheter. Framför allt önskar man en förändring. Ett stort steg framåt. Känslan av att ha stått och trampat genom stora delar av sitt senaste liv blir så uppenbart. Man ser tillbaka och undrar hur man var då. Vem det är som står där borta och trampar. Hur den människan kunde göra val på det sätt som skedde.

Det jobbiga är att man ser att det står andra människor kvar där borta. Människor som står kvar och stampar bredvid mig. En människa som inte hann med. En som inte ville med. En som inte fick erbjudandet. En som... Jag vet inte vilket. Jag ser bara att människan står kvar där och stampar. Ser på mig. Mitt gamla jag. Fråga och väntar svar. Men det är bara ett skal kvar. Jag är ju här framme. Jag gick vidare. Men hur gjorde jag det? När hände det?

Jag tror inte att man förstår hur något som detta påverkar en människa om man inte själv får uppleva det. Jag tror inte att man förstår hur det är att leva efter en menscykel när man själv bara behövt tänka på den under några få enstaka gånger. Jag tror inte man förstår hur det är att längta efter att få ge något av sig själv ihop med någon annan, om man inte själv har fått kämpa för att få det. Menscykeln är steril och klinisk. Känslolivet är stormande och hänger upp och ner. Allt ska få plats i det lilla vattenglaset och spiller man så är det chanser som landar på bordet. Chanser. Ynka chanser. Och sen?

Jag får vända mig om och ropa, så får vi se. Mer kan jag inte göra. Jag måste gå vidare i denna riktning. Jag får se hur många jag får med mig sen, hur många nya jag möter och hur många som blir kvar. Stampande.