måndag 10 maj 2010

Att bli eller inte...

Tiden går. Måndag igen. En ny vecka. Nya saker och nya ingrepp. Jag kan ibland undra om jag vill. Vill göra detta. Igen. Samtidigt så kan jag inte avbryta det nu. Det är ju helt omöjligt. Jag vill så innerligt att vi ska få bli tre. Jag vill ha en liten individ som är en del mig och en del maken. Så då måste jag. Då måste jag ta mig genom ytterligare en insemination. Hur jobbig och omöjlig den än känns.

För det gör den. På onsdag ska jag på ultraljud igen och då ska de sätta in en sond. Eftersom min väg in i livmodern var så svår att hitta, så ska det underlätta det med en sond. Då går det att föra in den lilla katetern utan problem. Men ingreppet att få till sonden är smärtsam, så jag måste få en lokalbedövning. Sedan kan de föra in den och se till att underlätta inseminationen. Jag oroar mig för ingreppet. Smärtan från sist ligger så tydligt på huden bara jag känner efter lite.

Sen är det ju frågan om att få till ett omslag. Det verkar inte allt för enkelt med denna kropp, som far upp och ner som den behagar. Omslaget måste komma torsdag kväll eller fredag morgon. Kan man beställa det utan vidare? Nej, verkligen inte. Det är inte upp till någon. Bara att vänta in det och se om det vill sig. Kommer det så kommer det. Då blir det av. Blir det inte det, så missar vi chansen denna gång.

Vilket liv. Vilket himla liv att leva. Vänta och planera. Misslyckas med planeringen och ta nya tag. Hur många gånger tror du att man kan ta nya tag? När tar liksom tagen slut? Jag tror att de gör det förr eller senare. Jag är helt säker på det. De tar slut. Man orkar inte hur länge som helst. Orken kommer att sina och man kan inte annat än ge upp. Jag vet inte när det kommer att ska. Hur det infinner sig, men jag hoppas att jag är beredd på det då och kan motarbeta det.

Jag vill det här. Innerst inne vill jag det. Jag vill det så jag får tårar i ögonen. Vill. Varför kan det då inte bara vara upp till mig? Eller till oss? Vi är ju de som älskar och vill dela av oss själva. Men icke. Det är inte upp till oss. Det är upp till ingen. Jag hoppas att Ingen är med mig på onsdag. Jag hoppas det så innerligt.

1 kommentar:

  1. Tack Mia för din kommentar på min blogg!

    Nu har jag bara läst dina senaste inlägg så jag är inte insatt i din/er situation, men jag har förstått att du har samma problem som jag hade angående att vägen till livmodern som är svår att hitta. Det låter omänskligt att du måste utstå denna smärta när de försöker komma in i livmodern på det sättet utan bedövning. Jag fick remiss från IVF-kliniken till sjukhuset för att operera mig, och jag vet inte hur er situation ser ut på den fronten men det kanske är ett alternativ för dig. Mina tankar förr gick också länge till att spermierna inte heller kommer att hitta kanalen till livmodern, fast jag vet att de är pytte-pytte-små så det är ju en befängd tanke. Men ändå... Tycker du skall kolla upp möjligheter till att bli ordentlgit undersökt och kanske opererad, om inte annat inför ert IVF-försök, om det blir aktuellt.

    Lycka till! Kram Kix

    SvaraRadera