Det tar emot...

Då sitter man här torsdag förmiddag och försöker att samla tanken. Försöker att hänga med i allt som sker runt oss. Det är inte lätt när allt tar nya vändningar hela tiden. Nya trådar som hela tiden måste balanseras och inte nystas ihop. Det borde ju finnas en gräns för hur mycket man orkar och klarar av att balansera på huvudet.

I

Igår var jag på det traditionella ultraljudet. Jag vaknade väldigt nervös och kunde inte direkt komma på varför. När det slog ner så åkte nervositeten upp på topp. I ett slag. Pang. Det tar på psyket att hela tiden behöva blotta sig för främmande människor och sedan bara gå därifrån. Det är mycket jobbigare än jag trodde. Dessutom trodde jag att man skulle vänja sig mer och mer för att sedan vara helt immun Jo, det var oerhört naivt.

II

Till en början kändes det som om jag vande mig, men nu har det vänt. Minst sagt. Det blir bara jobbigare och jobbigare. Inte bara för att smärtan har blivit väldigt mycket större vid ingreppen, utan även för att jag känner mig mycket mer utelämnad. Till en början lyckades de med ingreppe

n och kunde ge besked. Nu ligger jag där och kämpar med smärta och vet inte om det kommer att leda någonstans.

I

Igår var det då dags igen. Jag ringde på morgonen för att skaffa mig lite mer information kring ingreppet. Jag vet hur det fungerar att undersöka hur länge det kan vara kvar till omslag och jag vet hur det är att undersöka livmoder. Men jag visste inte hur det var att göra det i kombination. Jag fick instruktionen att inte vara kissnödig och att det skulle vara som ett vanligt ultraljud, ungefär.

I

Inget av det stämde. Jag kommer in i det lilla rummet och får en ny sjuksköterska och den läkare som jag hade på förra misslyckade inseminationen. Nytt ansikte och det som är sammankopplat med olidlig smärta. Bra start. Första frågan: "Nu är du väl ordentligt kissnödig!". Äh... va? Jag kunde inte ha en blåsa som var mer tömd. Jag skulle ju inte vara kissnödig. Ansiktsuttrycket på läkaren är talande nog.

I

De höll på i ungefär en halvtimme och sedan gav de upp. Det gick inte att komma in genom livmodertappen. Något är i vägen och blockerar. Jag fick efter några smärtsamma försök fyra sprutor kring tappen, som lokalbedövade. Sedan var det en jämn plåga och den är så mycket enklare att handskas med. Men resultatet var det samma. Det fick inte att hitta in.

I

Det är väl en yrkesskada, men när jag ligger där och lyssnar på läkare, sjuksköterska och mig själv så inser jag att vi har tre olika språk. Läkaren har sitt, som jag inte hänger med på helt. Sjuksköterskan pendlar mellan läkarens och mitt. Hon blir den som förklarar vad som sker och vad det leder till. Det är som om läkaren inte tänker på att den person som ligger där inte har någon vårdutbildning. När sjuksköterskan förklarar för mig vad läkaren säger så har läkaren en ton som att "just det, det förstår kanske inte patienten". Yrkesskada, men intressant så här i efterhand.

I

Så vad slutade det i? Ja... Det är inte säkert att jag får ett omslag denna menscykel för äggblåsan är inte så stor ännu. Det kan betyda att jag inte kommer att ha någon ägglossning, utan får vänta in nästa ägglossning. Får jag en om några dagar, så är det samma procedur igen. Denna gång kissnödig, så jag är färdig att sprängas. Sedan får de försöka igen och se om de kan komma in. Går inte det, så måste vi diskutera ett kirurgiskt ingrepp och se vad som är fel. Det sker genom narkos och de undersöker hur det ser ut genom en kamera.

I

Låter jag saklig? Kall? Helt fokuserad? Ja, hur ska jag annars vara. Jag måste ju överleva också. Orkar inte hela tiden arbeta med och mot mina känsloutbrott. Måste bara ta dem för vad det är. En dag i taget. Nu ska jag vänta in och se om det blir någon ägglossning eller inte. Sedan får vi ta det utifrån det. Vänta. Igen.