Så är man här igen. Sitter plötsligt med mens en måndag i vecka 30. Fel dag. Fel vecka. Fel liv. Det är inte nu jag ska få det. Inte nu det är någon idé. Fertiliteten har semesterstängt. De öppnar måndag vecka 32 igen. Lördag vecka 31 kommer jag att ha omslag. Två dagar för tidigt. Två dagar. Jag var inte förberedd. Inte redo.
Jag plockade inte upp högen innanför dörren. Den som vi har klivit över under någon vecka. Där jag lade alla saker innan vi åkte. Den fick ligga där. För länge. Jag får skylla mig själv. Nu kom den över mig som ett skyfall. Jag får skylla mig själv. Jag får sitta här blöt och inse att det gick åt helvete. Sitter här med allt i knät. Det där trasiga livet, som måste levas. En månad till att bara låta tiden gå... Hur gör man?
Hur orkar man med att ha mensvärk som påminner mig nu i en vecka? Det utan att bli galen. Utan att skrika högt och utan att bryta ihop. Nej, det går inte. Så klart. Det är bara att plocka på masken och le. Le mot alla glada barnfamiljer och sommarfirare. Le åt deras lycka och samtidigt skrapa ihop bitarna på botten i den djupaste brunn. Försöka ta mig upp igen. Jag får vara tacksam att den har sinat...
Ledsen för din skull. Förstår att mensen var särskilt ovälkommen nu.
SvaraRaderaFick också mens i dagarna och det är alltid min bottenvecka i månaden. Ett fastklistrat leende utanpå och ihålig inuti.
En bra beskrivning av en envist återkommande situation. Vi är många som upplever den, samtidigt är den så ensam och öde. Vi är många som borde dela med oss av det. Jag försöker på mitt sätt, genom ord här på min blogg. Kämpa på!
SvaraRaderaMia