Sparlågan tar in vatten

Det öser ner, eller strilar. Man blir blöt hur man än ser på det. Det stoppar upp mina försök att inte tänka på det jag inte vill tänka på. Jag vill fortsätta i min fristad. Vill låtsas att allt bara är som det ska. Ha semester även från mitt liv. Nej, det är ju inte möjligt, men man måste försöka. Vila upp även den delen innan allt drar igång igen. För allt ska ju det. Igång igen.

Jag har gått på sparlågan nu under någon vecka. Kämpar för att inte ta slut på den helt. Bara så pass mycket så att jag klarar av att hålla tankarna på avstånd. I morse fick jag se mig besegrad för en stund. Jag tog på mig regnkläder och klev ut. En stav i var hand och sedan gick jag. Bara gick. Rakt iväg. Lät tanken fara som den ville. Tog bara befälet över hur stegen skulle tas.

Igår hade vi våra gudbarn på besök. De börjar bli stora. Den äldsta tjejen föddes ungefär samtidigt som vi bestämde oss för att skaffa barn. Vi hade nästan precis gift oss. Det var dags. Det är fortfarande dags. Igår sprang tjejen runt i vår fina trädgård och lekte. Hon är åtta nu. Åtta år. Vi har kämpat i åtta år och henne har vi följt lika länge. Lillasyster blev till precis när vi hade givit upp för jag vet inte vilken gång i ordningen. Då kom orden "Vi ska ha ett barn till nu." Man ler så klart. Är glad för deras skull. Klart vi vill vara gudföräldrar även för henne.

Men det inre skriker att det är orättvist. För det är ju det. Det är det fortfarande. Lika orättvist. Lika svårt att hålla orden inom sig, men man måste. Det är inte deras fel, eller deras sak att ens slänga det en tanke. De ska ju bara njuta av livet. Men vi gör det. När tjejerna springer omkring i vår trädgård så tänker vi så klart. Det skulle kunna vara våra två barn. Men till slut kommer föräldrarna och tar med dem hem. Så är vi här ensamma igen. Men tillsammans. Alltid tillsammans.

Den äldsta tjejen var med mig upp på loftet och låg på rygg med fötterna i taket. Hon sa att det var synd att vi inte hade några barn. De hade älskat att bo här med oss. Vi har så mycket bra saker. Så stor trädgård att leka i. Massa hus att springa runt i. Så bra för barn. Hon kallar mig alltid för mamma när vi leker. Igår var det inga problem. Sparlågan var hög. Jag hade läget under kontroll. Men det tog väldigt mycket av mina krafter. I morse var det inte mycket kvar.

Stavarna i händerna fick göra ett ordenligt jobb. Benen ville bara ha ett högre tempo. Blöta och svett. Tankar som for. Det var bara att vänta på att de skulle vilja vända och gå hem igen. När skorna började ta in vatten, så vände de. Hemma efter två timmar och på bättre humör igen. Maken möter mig med hammaren i handen och spikar i munnen. Blöt så man inte förstår att glasögonen kan vara till någon hjälp. Vi har våra sätt att få ur oss frustrationer. Men möts alltid igen på samma sida. Vi lät våra sparlågor värma oss under en filt och varsin roman. Sedan var vi tillbaka igen. Tillbaka i den sköna semestern och kunde fortsätta njut av semestern. Någon dag till.