Sista raderna på kapitlet

Då är sista gjord. Absolut sista. Den sjätte. Klar. Gråter. Gråtit i timmar nu. I tystnad. Jag har gjort den sista inseminationen. Vaknade och hoppades på att det inte skulle vara dags. Hade ont i magen. Ville bara inte. Inte tillbaka dit. Avskyr den där korridoren. Avskyr doften. Vad den står för. Men efter ett besök på toaletten kom smilegubben. Log så glatt.

Maken ropade glatt från sängen när jag förde vidare gubben. Han for upp och var direkt vaken. Tid att passa på fertilitet. Det var dags. Jag försökte att dölja mina suckar, men det är inte mycket som undgår honom. Svåra är väl att han inte förstår. Ingen gör det, i och för sig. Men ändå. Han försöker. Frågar. Följdfråga. Rynkar pannan. Men jag vet inte. Tror inte att han förstår hur detta sliter i själen på mig.

Vill jag att han ska det? Vill jag minska på hans glädje i den sista inseminationen? Egentligen borde jag låta mig smittas av hans energi och förväntan. Jag gjorde vad jag kunde och klarade det till han släppte av mig vid jobbet. Sen försvann han med blicken och handen. Fick klara mig själv. Gick rätt bra med sysselsättning i möten och annat. Men så ska blåsan börja fyllas inför ingreppet och att hitta balansen i kissnödighet har jag inte klarat någon gång ännu. Inte nu heller. Så oerhört kissnödig när det väl är dags.

Provat att kissa lite någongång? Bara litegrann? Det är egentligen helt bortkastat. Helt. Gick sakta mot sjukhuset med sprängande blåsa och drog in luft. Kände mig så oerhört ensam. Bara min goa vän på jobbet, utom maken, som visste att det var dags igen. Att det kändet skit. Att jag bet mig i tungan för att känna blodsmak i munnen. Stegen gick sakta framåt på platta fötter. Jag kom allt för tidigt och låste in mig på en toalett.

Suttit på en toalett någon gång och gömt dig? Gömt dig för dig själv och alla andra? Jo, vi är nog många. Jag satt där i en kvart eller så. Sedan gick jag upp. Hissen gjorde mig illamående. Avdelningen gjorde inte saken bättre. På golvet inne i väntrummet satt en liten tjej och lekte. Fadern satt bredvid och läste i en tidning. Jag fick kliva förbi dem för att få en sittplats. Hon ser på mig. Jag försöker att inte se på henne, men inser att hon inte är att skylla för min sorg. Istället ler jag mot henne och hon ser förvånat på mig. Ler tillbaka.

Efter några minuter har hon bestämt sig. Hon kryper fram mot mig. Stannar och ser på mig. Kryper lite till. Jag stålsätter mig. Ler. Hör tårarna rinna i inneörat. Ler. Hon når fram till mig, tar tag i mitt ben för att resa sig och börjar prata med mig. Ler, dansar lite och pratar. Bara pratar, som bara barn kan. Fadern ser på henne. Han ler. Säger att han är förvånad. Lilja brukar aldrig göra så där. Brukar vara rädd för främlingar. "Har du en barnmagnet i dig?"

Nej, han vet inte vad han säger och innan mitt ansikte krackelerar så kommer min pliriga läkare och hämtar mig. Mikael ska göra den sista inseminationen. Av med kläder. Lyssna på instruktioner. Stålsätta mig för smärtan och samla krafter. Han blir färdig på nolltid. Jag hinner knappt reagera. När alla instrument väl är på plats i mitt underliv, så tar det knappt fem minuter, så är han klar. Fem minuter smärta. Så enkelt att handskas med. Över. Sista gången. Känner mig nästan bestulen.

Mikael står sedan framför datorn och beskådar min journal. Han scrollar och läser. "Jag tror inte på att göra fler inseminationer, för detta har ju inte gjort några resultat." Han plirar mot mig. Lägger huvudet lite på sned. "Du har inte så hög äggproduktion, så vi måste fundera på alternativ. Om ni vill försöka vidare" Jag säger att vi vill det. Att vi redan har bestämt det. "Mm... Vi måste gå genom era alternativ och se vad som är bäst. Om ni sedan tycker att det är någon idé." Jag nickar utan att tänka på det. "Det måste nog bli en väldig hormonkur i så fall". Jag nickar igen.

Jag gråter. Gråter och gråter. Sitter bara här och gråter. Försöker komma in till sorgens kärna, men jag hittar den inte. Vågar mig inte in till den i min ensamhet. Så sitter och gråter. Trasar sönder det som går att riva. I morgon ska jag ta mig samman. Men i kväll gråter jag med mobil i handen. Vägen ut till omvärlden är tyst, mitt i ensamheten.