En helg som många kommande?

Jag tror att jag haft den värsta helgen på väldigt länge. Verkligen oerhört jobbig. Maken jobbade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Var hemma lördag kväll. Jag insåg redan innan att det skulle bli väldigt jobbigt att klara mig själv. På fredag eftermiddag, knappt ett dygn efter inseminationen, så kommer mensmol. Direkt. Jag håller i ett möte och inser att den sprider sig. Från vänster äggstock, där ägget finns som jag vill få befruktat, och vidare runt i livmoder. Mol. Misslyckande. Igen.

Jag kan nog inte beskriva hur det är. Beskriva hur sorgen stiger upp i armar och ben. Far vidare genom kroppen och surrar sin evighetssång i huvudet. "Misslyckande. Misslyckad. Oduglig." Det man står och pratar om tappar på en gång mening. Hela vardagens innehåll krymper ihop till ett oigenkänligt ingenting. Den inre fågeln far omkring och slår mot magens väggar. Skriker ut sin sorg och förbannelse över livets orättvisa.

Varför kan inte vi få barn?

Satt på mitt arbetsrum efter mötet och samlade mig för att ge mig ut i alla andras liv. Se hur andras liv far förbi, samtidigt som mitt står still. Still i molande värk. Andras liv far vidare. Levs. Jag är still. Bestämde mig för att inte bara åka hem och sätta mig i ensamhet. Bestämde mig för att shoppa. Varför inte? Det blir inte bättre av att sitta själv på en soffa. Fick sällskap. Sa inget om värken. Bet ihop. Försökte le.

Men när värken tar över så klarar jag inte av tårarna. Kan inte hålla dem tillbaka. Står på den stora parkeringen i mörker och ringer maken. Han tröstar. Får mig att skratta i tårar. Säger att jag borde åka hem och göra chokladbollar. Är så komiskt på något sätt. Chokladbollar. Livet klarar inte längre av att levas, men man kan alltid baka något att äta. Sorgligt. Roligt. Trasigt. Han säger att även han är ledsen. Bara på ett annat sätt.

Varför kan inte vi få barn?

Lördagen blir en katastrof. Jag vaknar och vet att det kommer att bli det. Maken åker till jobbet och sedan börjar kampen. En timme i taget. Jag har tappat kontrollen. Helt. Jag kan inte styra över någonting. Klarar inte att ta mig samman. Som alltid. Ta mig samman. Men dagen är inte till för det. Dagen är sorgens dag. Städar lite. Gråter. Plockar. Gråter. Skakar i kroppen. Händer skakar. Pratar med maken så ofta han kan komma från. Gråter. Hoppas på stöd i det omöjliga. Väntar.

En ny känsla. Jag har tappat hoppet. Det måste handla om det. Jag tar en promenad i skogen för att slippa mig själv och alla andra. Alla som inte finns till. Rasar ihop vid ett träd. Gråter livet ur mig. Bara kräks gråt. Inser att jag inte kommer att lyckas med detta. Går tillbaka över kladdiga åkrar och tunga moln. Inser att jag är ensam. Helt ensam. Kommer att förbli det. Vi kommer alltid att komma hem till bara oss själva.

Varför kan inte vi få barn?

Jo, det har nog gått upp för mig nu. Vi trodde verkligen på detta och insikten att vi kommer att bli två gör väldigt ont. Det är en sorg som jag alltid kommer att få bära på. Alltid. Det är inget som läker med tid. Det är inget som går över. Det är inget som kommer att försvinna. Jag har fått lägga det i min ryggsäck och ta med mig det vidare i livet. Så är det. Men hur lever man med det?