Jag letar mig fram. Söker. Försöker. Letar. Har värk i kroppen. Ligger över ryggens skulderblad och över bröstet. Det är som en livrem som dragits åt. En bred livrem. Fick ett besök idag av en tidigare elev. Hon kom för att visa upp sitt barn, fyra dagar gammal. En liten kille. Liten, så liten... Jag ler och det känns bra. Bara står och ser på denna lille. Vet att mamman längtat efter detta barn, även om hon är ung. Velat få barn. Glad för hennes skull. Förvånas över att jag klarar det. Se utanför mig själv.
Tillbaka i arbetsrummet dras livremmen till. Andningen blir omöjlig. Handen far ut och slår mot skrivbordets kant. Gör så galet ont. Inser att orden "man slår sig själv för att smärtan utanpå kroppen är enklare att handskas med än den som ligger i kroppen" är så sant. Kroppen tar det beslutet själv. Slår till. Jag var inte beredd. Det hade ju gått bra med det oförberedda mötet. Varför?
Går och bär på denna livrem. Kommer nog att få göra det. En tid. Kapitlet igenom. Oron över vart vi är på väg är överhängande. Verkligen. Oron över vad det kommer att bli av oss. Hur vi kommer att få det. Hur vi kommer att bli. Vart vi kommer att ta vägen. Men det återstår att se. Vi vet inte vad som står där framme. Vad som väntar. Det oroar mig. Väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar