Jag har varit tyst ett tag. Ganska länge. Jag tror att orden tog slut. Orkade inte mer. Hittade inget att säga. Jag har sett tillbaka och funderat på varför. Minns ett samtal på TV mellan två män. De kom fram till att det är först när man får barn, som man förstår vad livet går ut på. Då faller det på plats.
Det var nog droppen. Orkade inte med livet längre. Orkade inte kämpa emot och ducka för slagen från alla håll. Jag kan bli förvånad över hur enkelspåriga människor kan vara. Samtidigt gör de mig så enormt ledsen. Syns vi inte? Vi som inte får barn. Syns vi inte? Varför är det ingen som talar för oss? Varför finns vi inte representerade?
Jag kom inte längre i tanken. Man måste klara av vardagen också. Orka med att kliva ur sängen, ta sig till jobbet, fokusera, lösa frågetecken, samla krafter att åka hem och sedan överleva kvällen. Man måste orka räkna dagarna till mens. Räkna och räkna. Man räknar ner till misslyckande. Ska man behöva göra det?
Ja, vi måste det. Vi som inte klarar av det alla andra gör. Vi kan inte få barn. Vi vill, vi önskar, vi kämpar. Vi gör allt flera gånger mer än alla andra, men inte. Vi får inte. Varför får vi inte? Nu sitter jag här med mens igen. Sista omgången insemination är slut. Vi hade sex chanser, men det gick inte. Vi trodde det. Vi trodde att vi hade en chans. Vi trodde.
Nu vet vi. Det gick inte. Det finns inget fel, men det är ändå fel. Så fel. Vi lever ett liv som är fel. Så hur får man det då att bli rätt? Vi får vänta och se. Kanske det aldrig blir så. Kanske vi lyckas. Kanske att tre provrörsbefruktningar kan hjälpa oss. Eller så är det bara en sträcka vidare mot det som är fel. Helt fel. Men vår verklighet. Vår vardag och vårt liv.
Jag hoppas att någon en dag kommer att berätta om detta i samtalssofforna. Ge vårt liv ett ansikte. Vi är så många, så varför räknas vi inte? Det är en klart intressant fråga. Orkade jag, så skulle jag fundera på det. Men jag har en dag i morgon att klara av. Det är alltid morgondagen som kommer först. Sedan får man se. Så där har vi nog svaret. Vi orkar inte. Inte det också. Vi har nog ändå.
Jag har också blivit nedslagen av alla som tvärsäkert påstår att det är först när man får barn som man förstår livet, mognar, blir vuxen. Skämts, därför att jag i deras ögon kanske inte räknas som en riktigt fullödig vuxen människa.
SvaraRaderaMen vet du vad jag har kommit fram till? De har fel. I deras egna liv är det säkert så att föräldraerfarenheten är den viktiga händelse, omställning, som fått deras liv att förändras.
För andra människor kan det faktiskt vara andra saker. Det du går igenom nu är inget som de här människorna kan dela eller förstå riktigt. Det är en av de kriser, eller i alla fall livshändelser, som får dig att utvecklas, hitta nya tankar kring livet. Det är din utveckling i livet och den är inte mindre värd.
Jag själv tänker vägra skämmas i fortsättningen, så som jag har gjort tidigare, över att vara barnlös och därmed "mindre mogen" än andra. Jag tror att mina erfarenheter i livet skulle få många andra att skita på sig av rädsla, drastiskt uttryckt. Men jag har överlevt det, precis som du kommer att överleva detta. Med nya erfarenheter i bagaget. Med en syn på livet som är både mogen och genomtänkt.
Ursäkta om detta blev lite långt och påstridigt, men det du skrev slog väl an en sträng här. :-)
Kram.