Mellan oförstående lakan

En vecka avklarad. Infunnit sig ett nytt inslag. Vaknat hela veckan utan att kunna ta mig upp ur sängen. Kroppen vaknar inte. Maken ligger och masserar, peppar, försöker att förstå. Men hur ska han förstå när jag själv inte gör det. Jag orkar inte. Vill inte. Till slut infinner sig gråten. Alltid. Gråter och när det väl är avklarat så kämpar jag mig ur sängen och gör det mest akuta.

Snabbt genom duschen, ingen frukost, på med maskara, kläder, föna hår och sedan iväg... I bilen har alla krafter tagit slut och stegen in på jobbet släpar. Ler. Hälsar. Samlar mig. Inser att jag klarade det igen. Hela veckan har jag klarat det. Tagit mig dit. Ser i spegeln hur morgonens gråt sitter i ansiktet. Men ingen annan verkar se det mer än jag.

Igår började kommentarer om att jag ser trött ut, infinna sig. Frågor om hur det är med mig. Ja, man får ju ljuga. Låtsas. Är ju samtidigt sanning att jag är trött. Till ytan. Men det är ju inte tröttheten som hindrar mig att ta mig upp på morgonen. Hindret sitter så väldigt mycket längre in.

Nu är det fredag kväll och det ska till att klara en helg. Jag har gjort upp en plan. Maken åker bort i morgon bitti, så det måste till en plan. En som tar mig ur sängen och får mig att göra saker. Positiva saker. Saker som leder till något. Har skrivit ner dem alla. Lång lista som måste bockas för. Det ska bli gjort. Lovat.

Oroar mig. Får hjärtklappning. Ska klara hela helgen själv. Ta mig genom den på egen hand. Att det ska kännas som en så enorm omöjlighet. Det har ju aldrig varit några problem, men nu. Helt skakig. På torsdag ska vi tillbaka till Fertilitet för samtal. Lägga upp strategi. Se framåt. Igen. Hoppas. En sak i taget.

Jag ska dessutom fylla år i veckan. Inte mycket att fira, men fylla ska man. Varje födelsedag tänker jag att kanske det till nästa gång har hänt något. Kanske har blivit som vi vill. I år ska jag inte det. Jag ska dessutom tilåta mig att skrika högt så fort jag hör ett barn. Någon gång ska vara den första. Bara skrika ut det som ligger i huvudet. Kanske börjar redan i helgen. Det ekar ju barngråt i huvudet sedan många år tillbaka.

Men först, först ska jag äta choklad i enorma mängder. Maken har köpt hem lager som ska ta mig genom helgen. Sedan får vi se. En sak i taget. Första blir att ta mig upp i morgon. Går inte det så får helgen genomlidas under lakan. Tiden går ju även där under. Så varför inte?